Trött på er…

Ju längre tid som går, ju mer jag lär mig om tjejer. Hur de fungerar, tänker, varför de gör som de gör etc, desto mer tröttnar jag på dem. Jag orkar inte med att ragga på vissa efter ett tag, då jag t.ex fattar vad det är för typ av brud och att det inte är värt det.

Varför är det så här?
Jag tror att det är så här för att mitt sätt att tänka och resonera verkligen inte stämmer överens med generella tjejen. Jag, som de flesta män, är en logisk tänkande person, mer än de flesta jag känner. Analytisk till döden och kan aldrig lämna ett problem utan att åtminstone kolla över det en extra gång. Tjejer å andra sidan, så som jag ser det, tänker alltid, mer eller mindre, med känslor i grunden. Vilket klaschar nåt ofantligt ibland. De förstår inte mig, jag förstår inte dem etc.

Jag är ju kille, vilket gör att jag kan sympatisera med mäns sätt att tänka betydligt mycket mer. Och, allt som oftast, när jag hamnar i en diskussion med en tjej så slutar det med att jag bara blowar hela konversationen pga att jag inte orkar med det längre. Hon behöver inte har gjort nåt specifikt, utan jag blir mer trött på hennes sätt att resonera och tänka.

/C

Varför är man aldrig nöjd?

Så fort man får det man vill ha så är man inte intresserad längre. Så fungerar många människor, jag bland andra. Det finns många saker jag drömmer om att få och tidigare när jag gjort just det och det resulterat i att jag fått det så vill jag inte ha det längre. Jag har fuckat upp många förhållanden på grund av just detta.
Jag är sjukt kräsen, jag behöver mycket. Jag har väldigt höga krav på, säg, vänner, flickvänner, sex, mat, musik mm. Men mitt största problem är att jag är väldigt svår att tillfredsställa. Jag behöver mycket tid, samtidigt som jag behöver mycket space, jag behöver svängrum så att säga. Men jag blir ändå aldrig nöjd.

Jag har väldigt lätt att gå vidare också. Skulle nåt tragiskt hända så kan jag gå vidare i mig själv väldigt lätt, jag behöver min tid för mig själv och sen är jag nöjd. Många anser mig vara kall och cynisk i såna här lägen. Och det kanske jag är, vem vet. Men jag är sån, jag är sån för att det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Jag ser ingen anledning att öppna mig för någon om saker som påverkar mig negativt. Varför egentligen? Jag förstår folk som har svårt att uttrycka sig och inte ofta pratar med folk. Men jag, sociala freaket som jag är, pratar med folk för jämnan. Jag behöver inte lägga alla jobbiga saker på folk.
Klart man gör det ibland ändå, men det ger mig liksom ingenting. Jag har pratat med vänner/flickvänner om saker jag tycker är jobbigt tidigare. Men det har varit för att de vill veta. Inte för att jag känner att jag behöver berätta.
Det är en sak att berätta om händelsen som gjorde en ledsen/upprörd/påverkade och släppa det sen. Men att plocka upp telefonen och ringa första bästa person så fort man kommer att tänka på saken känns onödigt. Jag klarar mig ändå.

Vart vill jag komma? Jag vet knappt själv.
Jag antar att det är att, så länge du kan vara nöjd med dig själv så behöver du inget annat. Du kan lita på dig själv i alla situationer. Du behöver inte nödvändigtvis någon annan där för att hjälpa dig, även om det underlättar i vissa lägen.

Gråt inte över spilld mjölk. Utgångsdatumet närmade sig med stormsteg ändå.

/C

Tick tack…

Ja ni, vart tog tiden vägen. Jag springer omkring och stressar över att jag inte hinner saker. Ni som är trogna läsare här anser att jag inte tar mig tid nog till att skriva, vilket jag inte gör heller. Jag borde prioritera detta oftare.
Jag blev faktiskt ombedd att skriva om detta, jag fann faktiskt ämnet mycket intressant och därför bestämde jag mig för att göra det.

Jag sitter utan tid och utan motivation ibland. Men sen inser jag också snabbt att jag faktiskt inte gör nånting. Jag kan inte skylla på att jag jobbar för mycket eller att jag gör så mycket musik, turnerar eller nånting. Jag sitter hemma och filosoferar om dittan och datten. Men inte mycket mer.

Där sitter jag, 22 år gammal, och har inte gjort särskilt mycket alls med mitt liv. Vart ska jag? Vad kommer jag jobba med? Ska jag gifta mig? Ska jag skaffa villa med vita knutar, Volvo, katt, hund och 2,6 barn?

Men sen inser jag ganska snart igen att jag faktiskt inte bryr mig. Jag gör vad fan jag vill göra, jag har kapacitet, motivation och vilja att göra vad jag vill. Jag vill inte sitta vid en skolbänk i 10 år till för att bli nånting jag kommer att tröttna på efter några år. Jag vill resa runt, jag vill uppträda i globen, träffa folk. LEVA LIVET!

Jag känner mig inte hotad av nån med utbildningsnivå uppe i skyarna. Jag har nånting annat istället, jag har mig själv. Och det har fan inte dem. Jag har hittat mig själv och vad jag kan och är bra på. Och det är att vara awesome!
Vissa av er sitter säkert och skrattar nu, men jag är dödligt allvarlig. Jag har aldrig varit mer allvarlig med någonting.

Alla människor är mer eller mindre awesome.  Det gäller bara att komma till ro med sig själv, det handlar inte om att ”hitta vad man vill göra med livet”-bullshiten. Det handlar om att hitta sitt intresse till intressen. Det handlar om att hitta motivationen till att lära sig och göra nya saker. Det gör jag hela tiden.

Det är vad jag lever för.

/C

Svartsjuka

Alltså, om jag blir sur och förbjuder min flickvän att träffa en viss person så handlar det ju om att jag inte kan lita på henne. Eller hur?

Det finns ingen annan logisk förklaring till det hela. Jag förstår inte hur man kan tänka så, eller rättare sagt, inte tänka längre. Det säger ju sig självt.
”Jag vill inte att du träffar honom.”  Det kommer ju från lack of trust. Inget annat.

Jag har till och med hört förklaringen: ”Men jag vet hurdan han är.” Va?! Det där var det dummaste jag hört, tänkte jag. Tjejen har ju ett val, inte sant? Det är ju inte så att bara för att han är på tillräckligt så kommer hon ge med sig eller hur. OM hon ger med sig så är det HON som varit otrogen, inte han. Han vill bara få sig nåt liksom. Det är idiotiskt.

Det som är det absolut värsta med svartsjuka är att jag tror att jag är den enda icke-svartsjuka människan i hela världen. Jag och Mr E möjligtvis. Det finns nästan ingen som inte har nån typ av svartsjukekänsla i kroppen.

Skumt egentligen. Varför kan man inte bara tänka logiskt på det. Om min brud hade sagt: ”Du får inte träffa henne.” om nån kompis, så hade jag sagt: ”Go fuck yourself, jag träffar vem fan jag vill.” det är inte upp till henne.

Men det är bara jag.

/Cedric

Enbart ord

Jag känner mig tom typ. Jag sitter och håller en msn-konversation med en fantastisk människa som jag verkligen inte vill ska tycka illa om mig när ordtorkan slår mig. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet alltid vad jag ska skriva. Jag blir aldrig tagen med garden nere, jag blir aldrig rädd i sociala sammanhang. Jag är gudalik när det kommer till att socialt interagera med folk.

Men ändå sitter jag där. Tom. Vad har hänt? Eller, har det hänt nånting alls? Är det sån här jag är? Jag känner mig som 12 år igen, jag sitter i klassrummet och vet svaret på frågan som fröken skrivit upp på tavlan. Jag räcker upp handen före någon annan, innan hon ens skrivit klart frågan. Hon tittar ut över klassrummet och väljer nån annan än mig. Jag fick aldrig svara på frågor, förutom när hon visste att det var nånting jag var sämre på. När det handlade om matte och jag varit sjuk de senaste 4 dagarna och missat uppgiften, då gav hon mig ordet, för att förudmjuka mig inför hela min klass. Jag hatade den läraren. Hon som fick mig avstängd för ingenting. Hon som kommer utspringande i korridoren och gapar: ”Vad har du gjort nu C?!” rosenrasande, när klasskamraten ramlat och slagit sig.
Hon som snackade skit om min mamma framför rektorn för att få hon själv att verka som den förstående lärarinnan som brydde sig om eleverna. Hon som gjorde rasskillnader. Hon!

Hon fick mig att känna mig tom.

Jag känner mig aldrig sån, jag har inte känt så sen dess. Det är många år sen nu.
Jag är i nån form av övergångsperiod antar jag. Detta kommer göra mig till en starkare människa misstänker jag. Eller hoppas jag? Jag tror jag hoppas, om jag inte har hopp har jag ingenting. Utan hopp är jag bara blank, tom.

Detta är nog det första inlägget utan nån typ av underliggande mening eller kontenta.

Detta är enbart ord.

/C

Jag ska gömma mig

Får man gömma sig bakom självömk?
Är det okej att avskilja sig från världen och vara bortom kontakt? Jag anser inte att det är okej. Men däremot anser jag att det är nödvändigt ibland. Ibland måste man se till sina behov och glömma alla andra, även om behoven är befängda och patetiska. Jag predikar ofta för vänner att de ska ta sig i kragen och ta tag i problemen och inte hänga upp sig. Sån har jag varit i hela mitt liv, så vitt jag vet.
Jag står fast vid det än idag och anser att man inte ska se till problemet utan se till lösningen på problemet.

Men jag själv då? Gör jag jämt det? Svaret är nej. Det är jobbigt att erkänna. Jag kan inte föregå med det exemplet jag hela tiden moralpredikar.

Så vad är jag? Är jag den största hycklaren i min omgivning? Kanske.
Jag är väldigt dramatisk emellanåt. Jag kan se bortom reson och enbart handla utifrån känslor, vilket jag, som en logisk tänkande person, anser är helt fel. Man löser aldrig nånting genom att vara känsloladdad 24 timmar om dygnet. I de flesta fallen så krävs det att man tar ett steg tillbaks och ser på problemet från ett annat perspektiv så att man kan få en annorlunda infallsvinkel till lösningen i fråga.

Men jag kan inte förmå mig själv att resa mig, ta tag i mina kulor och skälla på mig själv för min inkonsekvens. Varför?

Jo jag tror att det är så att vi människor behöver må dåligt ibland, så att man, i och med det, kan uppskatta glädje på riktigt igen. Man behöver bada i sorgen ett tag för att sedan kunna självtorka i solen.

Man behöver kunna gömma sig ett tag för att sedan kunna bli hittad.

/C

Dagens samhälle

…är fylld av teknologi som vi för 50 år sen inte kunde drömma om. ”MOBIL-telefoni?! Det är ju befängt!”. Så kunde det låta för ett dussin decennier sen. Vi trodde för hundra år sen att människan inte var kapabel att färdas snabbare än 50 kilometer/h. Vi trodde att vi skulle avlida av trycket. Och detta var framgångsrika vetenskapsmän som teoriserade. 3D-grafik är ju också en sak som gör dagens filmvärld helt fantastisk. Vi kan flyga över kontinenter med hjälp av såkallade jetmotorer och gigantiska plåtburkar. Skicka ut elektronik ut i rymden som gör att vi kan kommunicera med varandra och skicka information med millisekunds-intervaller. Helt otroligt.

Däremot så känner jag att vi har utvecklat en sorts motstridighet jäntemot våran personliga EQ samt våran sexualdrift. Om man ser till forna kejsardömen så som Romarriket så fanns det ju orgier i varje lite finare taverna i hela staden. Sex var en naturlig sak som inte förkastades. Nu för tiden så har vi normer som förstör sånt. Har du sex för lite vid en viss ålder så är du tönt, har du sex för mycket är du player/slampa! Det är absurt (jag tror att ordet absurt är det mest skrivna adjektivet här på denna bloggen haha)!

Varför kan sex inte vara en naturlig sak som det var förr? Jag har inga problem att få sex. Jag kan om jag vill, det handlar om inställning för mig. Jag har inte heller problem att prata om sex. Du kommer alltid vara lite udda i folks ögon om du inte pratar om politiskt korrekta saker så som skola/jobb, känslor, bilar, sport, musik etc. Missförstå mig inte, jag pratar om de flesta utav de här sakerna också men jag gillar även ämnet ”sex”. Det är ett rikt ämne som man inte kan bli expert på. Sex är relativt; jag har sex på ett sätt, min bästa vän har sex på ett annat. Jag har erfarenheter som inte nån annan har kanske.
Sen är det väldigt intressant också att höra andras åsikt om vad som de tycker är kul att göra och skönt etc.

Jag tycker vi borde leva ut istället för att hämma oss. Var stolta över vad som getts till oss oavsett vem/vad som gett oss. Kalla det gud, evulution eller vad fan som helst. Det viktiga är inte hur utan vad. Man är aldeles för inriktad på hur saker och ting fungerar. Det vi borde istället backa tillbaka ett steg för att få en bättre synvinkel på vad vi faktiskt har här. Vad är vi egentligen? Människan. Vi är en avancerad livsform som lever för att fortplanta oss och skapa emotionella band sinsemellan.

Jag är min sexualdrift!

/C

Upp i det blå

Det finns några människor på denna jorden som jag känner mer för än andra. Jag är en människo-älskare av naturen så det är ganska stort. Jag älskar människor och deras egenheter, jag älskar allting med dem. Skillnader så som likheter. Jag kan sitta i en diskussion med en person och helt och hållet flyta ifrån verkligheten med sinnet och bara sitta och studera och undermedvetet analysera personen i fråga. Rent fysiskt alltså.
Hur personen rör på läpparna, hur hans/hennes ögonbryn rör sig när de uttrycker en viss känsla, hur man liksom blir attackerad av feromoner när samtalsämnet börjar beröra något känsligt för personen i fråga.

Sen kommer jag ofta på mig själv med att säga: ”Ursäkta, kan du ta det igen?” Jag är ingen hemsk person, jag är jävligt duktig på att lyssna, till exempel. Men jag blir som fast i förundran runt omkring dessa egendomliga varelser som kallas människan. Men nu till den egentliga anledningen jag bröt min långa tystnad från denna blogg (Blogg, fruktansvärt ord egentligen).

Jag har funderat rätt mycket, det sista, på saker och ting. Först och främst har jag funderat på mig själv och vem jag är. Alltså inte vem jag är som person och MINA egenheter, dem kan jag, det var ett tag sen jag ”hittade mig själv” så att säga. Utan istället vad jag gör, vart jag har varit, vart jag ska och liknande. Jag är nu i Malmö, jag har träffat helt fantastiska människor som får mig att må som jag aldrig mått tidigare, ”att må bra” har fått en helt ny innebörd för mig på senare dagar.
Men jag känner också ibland att jag är ämnad för något mer. Det känns som om jag har för mycket kunskap och förmågor inom mig som inte kommer ut. Som Peter Petrelli (en karaktär i serien Heroes, för er som inte vet) ungefär. Jag känner att jag besitter egenheter som inte kan jämföras med allmänbildning, fysisk förmåga eller liknande.

Det handlar återigen om energier, jag kan vakna vissa mornar och känna spänning i kroppen, främst i huvudet. Först kan det misstolkas som huvudvärk men sen om man känner efter riktigt noga så gör det ju faktiskt inte ont, utan det stramar mer. Det låter dumt, jag vet, folk jag berättat för har antingen blivit mindre imponerade eller helt enkelt sagt att jag inbillar mig. Men jag VET vad jag känner. Det är på riktigt, väldigt på riktigt om man kan säga så.
Sen i och med detta känner jag också att jag inte är klar än. Jag är 22 år, jag har ett heltidsjobb som jag är nöjd med, jag har flickvän som jag älskar, har världens bästa vänner. Men jag vet att jag ska göra nåt mer. Alltså inte göra nåt annat, göra nåt mer!

Hoppas jag hittar det snart.

Mr C

Mogen eller impulsiv?

Som vanligt ligger jag sömnlös när sommartiden träder in. Det finns inget värre, min dygnsrytm rubbas mer och då menar jag att den redan är tillräckligt rubbad. Under många nätter har jag nu legat vaken och filosoferat angående ordet mognad. Hur vet man att man är mogen? Kommer man till ett viss stadie i livet där man kan säga, ”Jag är en mogen människa”?
Eller hur funkar det? Under dessa nätter har jag repeterat en mening för mig själv, ”Jag är mogen för att..” och där har det tagit stopp. Jag vet inte varför jag skulle se mig själv som mogen eller om jag ens är det. För hur vet man? Jag rådfrågade Herr C som sa att han var mogen för att han kunde ta egna initiativ i sitt vuxenliv, dock lade han till att han såg sig själv som en gnutta omogen då det handlade om hans syn på pengar och ekonomi. Så är det då så att vi blir mogna den dagen vi kan bete oss på ett vuxet och ansvarsfullt sätt?
Vad gör då oss till vuxna människor? Kan en vuxen människa vara mogen men samtidigt bete sig på en mängd omogna sätt?
Det finns alltför många frågor och alltför lite svar.

Hur vet du att du är mogen respektive omogen? Kan man undvika att bli mogen, innebär det i så fall att man stannar kvar i ungdomen, i ett omoget stadie?!

Jag sökte upp ordet via internet och det sade att man var mogen den dagen man valde att sluta handla impulsivt. Alltså den dagen man blir en förutsägbar människa som sover, går upp på morgonen, jobbar, går hem, äter, sover. Låter det som ett kul liv? Hur många av oss kan då kalla sig mogna? Förmodligen ingen, kanske den mest tråkigaste människan som lever efter ett djupt schema från dag till dag och vägrar ändra sina rutiner.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att syna och gå ner djupare i detta ord. Förmodligen skulle jag bli galen av att inte hitta någon riktig definition av det.
Det är upp till oss själva att bestämma vilken nivå vi vill lägga vår mognad på, hur pass mogen vill du vara och hur pass mogen är du?

/ M

Kapitel 2

De hoppade av bussen vid M. C tänkte att han kunde gå därfrån för motionens skull. Den egentliga anledningen var att han höll på att somna på den 15 minuters långa bussresan. Han kollade på klockan och såg att han hade lite tid över tills han skulle möta upp sin träff.

”Följ med, jag ska bara handla lite” sa M och började gå mot en närbutik som låg i området. C svarar inte utan följde med in.
Mannen som stod bakom disken tittade på dem när de kom in och log ett, vad C ansåg, ett artighetsléende och utbrast ”Hej och välkomna!” på trasig svenska. Mannen, som såg ut att vara från nåt arabland, hade uppenbarligen haft en lång dag och såg lika trött ut som C kände sig.
M stod vid en av frysdiskarna och försökte välja mellan korv och köttbullar och, som vanligt, spekulerade högt för sig själv för, respektive nackdelar med det ena och det andra.
Till slut bestämmer han sig för korv och börjar gå mot kassan. C får syn på Red bull i en av kylarna och tittar långt efter M, som är den som har pengar.
M vet vad han menar och nickar bara. C plockar ut två Red bull och läser på etiketten. Han gav upp ganska snabbt då det var skrivet på arabiska eller hebreiska, C kunde aldrig se skillnad, utan gick istället bort till disken och ställde fram burkarna. M betalade, tog sina varor och gick. Han lämnade över en av burkarna till C.
”Du ser ut att behöva det här” sa han och log.
”Jag behöver en käftsmäll och en kalldusch” svarade C med bitter sarkasm. Hur väl han än försökte så kunde han inte piggna till. Detta var den dejt nummer ett med den här tjejen, han fick inte sumpa den, tänkte han.
”Det går också att ordna” skämtade M. C tittade bara trött på honom.

De sa ingenting på någon minut tills M till slut sa, ”Berätta lite om henne, hur är hon?” C log bara, väntade någon sekund för att lägga tyngd bakom det han skulle säga ”Hon är en kvinlig version av oss” svarade han till slut.
”Fast snygg!” fortsatte han och skrattade till. ”Nej, men hon är rolig, jättesöt, smart…”
”Smart?! Det var nåt nytt för dina tjejer.” avbröt M och skrattade högt.
”Ja, tro det eller ej, jag har hittat en bra tjej” svarade C med ett leende. De lämnade varandra till slut utanför Ms trappuppgång. ”Lycka till mannen” sa M.
”Tack” kom svaret. Jag kommer behöva det, tänkte han. De kramade om varandra och gick var sitt håll.

C traskade över stadens gator, solen hade gått ner, folket hade börjat dra sig hemåt. C kände sig alltid lite som en lönnmördare från 1900-talet när han gick på gågator i mörkret, med luvan uppdragen för vinden. Gatulyktorna var det enda som lyste upp staden, de människor som gick ensamma halvsprang från torg till torg för att hålla sig på, relativt, öppna platser i rädslan av att bli överfallna. 
C brydde sig inte så mycket om sånt. ”En lönnmördare behöver inte frukta någon” tänkte han lekfullt. Hans fantasi började driva iväg, han började fantisera om riddare, prinsessor och forna kungadömen. Tills hans mobiltelefon väckte honom ur hans dagdröm. Pip-pip, pip-pip! SMS. Han plockar upp telefonen och låser upp knapplåset. ”1 nytt meddelande”, han öppnade meddelandet och såg att det var tjejen han skulle möta upp. ”Vart är du? ” stod det. C svarar snabbt, ”Runt hörnet bara^^, ses om 2″. Han ökar tempot, han hade bara några hundra meter kvar.
Han kom till slut runt hörnet i fråga, synen han möttes av förändrade hans halv-sovande tillstånd. Han lyste upp och hans sinnen piggnade till och en lätt rysning smög sig över hans kropp.

”Hej!” sa hon med ett lätt leende.
Han svarade inte med en gång utan fortsatte att gå mot henne. Han stannade en halvmeter ifrån henne, sträckte ut armarna och lutade sig in.
”Hej”

Kapitel 1

Han skyndade sig, så gott som det gick, med jalusin. Det var inte det lättaste eftersom den hade en automatiserad hastighet och gick inte snabbare oavsett vad man gjorde. Han tittade, stressat, på sin mobiltelefonklocka, 20.01! Bussen, som han skulle ta, gick om bara ett par minuter, om han skulle hinna så skulle han bli tvungen att springa. Han hade, under natten, inte sovit någonting då han och hans kollega, E, hade bestämt sig för att gå ut och ta en öl. Vem lurar man egentligen, tänkte han. Det finns nog inte en enda människa i världshistorien som någonsin tagit EN öl efter de sagt så. Den kvällen hade resulterat i att han, i princip, inte sovit en enda minut under natten, utan istället gått till jobbet direkt efter efterfesten. ”Jävligt genomtänkt” muttrade han sarkastiskt för sig själv och gäspade.

Jalusin slog i marken med en skräll, han ryckte ut nycklarna och började springa. Han sick-sackade mellan barnvagnar och rullatorer, småbarn och vuxna. Han var bara några meter från utgången till köpcentret. Han kände på sig att han skulle hinna så han började sakta ned stegvis tills hans rush, till slut, hade övergått till snabb gång. Han kommer ut och ser busshållplatsen ett tiotal meter längre bort, bussen står redan där och håller på att stänga dörrarna. ”C!” ropade M från dörren på bussen.
”Skynda dig!” fortsatte han och vinkade till sig honom.
C reagerar på instinkter och springer allt vad han orkar för att inte missa bussen. Hinner han inte med denna så kommer han komma sent till den så efterlängtade träffen, han sett fram emot i flera dagar.

Han hoppade på bussen i farten, andfått fumlande med småmynten och får till ett svagt ”tack” efter han fått biljetten. M hade tagit plats längst bak i bussen, som han förklarat var hans favoritplats, ingen direkt förklaring har någonsin kommit men C brydde sig faktiskt inte heller.
”Fan vad rolig du ser ut när du springer!” hånade M högljutt från sin plats. ”Du ser ut som du ska bajsa på dig ungefär, haha” fortsatte han och skrattade högt åt sitt barnsliga skämt. C ignorerade honom bara, han var för utmattad för att göra någonting annat.
M spenderade bussresan med att berätta om roliga saker som hade hänt på jobbet och imiterade skånska, sura gubbar, som bara han kunde. C satt först och kunde bara le åt skämten men, eftersom Ms glada humör hade en smittande effekt, så fann han sig till slut skrattandes högt åt de bisarra skämten. När konversationen sedan dör ut, efter några minuter av skratt och absurditeter, så börjar tröttheten falla över C igen. Det kändes som om han skulle kunna somna där på plats, han kliade sig i ögonen och gäspade. Jag måste hålla mig igång för ikväll, detta är viktigt, skärp dig! Tänkte han. M tittar upp på honom.
”Vad ska du göra i stan förresten?” frågade han. C bara log och övervägde hur han skulle formulera svaret. Till slut kom han fram till att det enklaste är oftast det mest beskrivande.
”Jag ska på dejt” svarade han och tänkte en stund. Dejt. Är det så det kallas? Är det verkligen en dejt det är?

Han ansåg det i alla fall.

Paranoia

Jag hade precis en diskussion angående strålning. Mobil strålning, microvågsstrålning, allting. Dom var helt övertygade om att, mer eller mindre, världen skulle gå under inom en ganska snar framtid. Det som hände var att jag hade motargument mot alla deras argument och dom försökte prata bort det genom att byta samtalsämne och leda frågorna åt något annat håll. En klassiker för en person som inte kan debattera.

Poängen med detta inlägget är faktiskt inte att jag är så jävla grym på att debattera utan att jag undrar varför man ska vara så himla nojjig för allt. Om man ska gå omkring och tänka på att man kan dö nästa sekund och att världen är full av faror så borde man ju inte gå utanför dörren. Numera kan man ju få cancer av så gott som allting. Det var ju en hysteri för några år sen om att man nu kunde få cancer av potatischips! ”OH SHIT! Det är ju sjukt!”. ”Tänk vilken tur jag har haft som inte har fått det, jag som älskar chips”.

Det som var det roliga med detta var ju att det, några månader, senare kom fram en studie som visade att man var tvungen (I shit you not!) 60-80 stycken 200 grams påsar, VARJE DAG, i 30 år för att lida risk att få cancer av chips! Helt sjukt egentligen.

Jag avskyr att bli påpekad att jag gör nånting fel när det inte handlar om rätt eller fel. T.ex dom tjatade på mig att jag har min mobiltelefon i framfickan, dom ifrågasatte varför och hur jag kunde vara så ignorant. Det handlar ju inte om det. Jag har en annan åsikt om det, jag tycker att alla såna här personer som sprider hysteri i en fråga som, så jävla tydligt, bygger på flera ton av hypokondri. Jag förnekar inte att strålning är farligt, men i vilken utsträckning? Vilka sammanhang? Vilka konsumentprodukter?
Jag jobbar med telekommunikation, jag är förhållandevis påläst inom området och kan, med all uppriktighet i världen, säga att mobiltelefoni är något av det mest ofarliga som finns i strålningsväg. Microvågsugnar är farligare om det används för mycket. Om jag vill ha min mobil i framfickan, låt mig för helvete ha det. Det drabbar ju inte dig direkt, eller hur?

Sluta oroa er för trivialiteter när det inte påverkar er eller någon ni känner. Fy fan, det är bara irriterade, jag är inte ensam om att tycka det.

/C

PS. Tack foliehatts-familjen för att ni inspirerade mig till att skriva detta blogginlägg.

Hjälte eller Skurk del 2

Byggt på senaste inlägget får ni nu tycka till.

 

Hjälte eller Skurk?

När man sitter och sammanfattar sina upplevelser och utforskningar i livet så kommer man osökt att tänka på hur man har levt sitt liv. Har jag varit egoistisk och brytt mig om egna intressen, eller har jag varit solidarisk och hjälpt folk med det dom egentligen behöver. Hjälte eller skurk?

Det är egentligen en mycket bra fråga. Folk runt omkring mig blir ofta ganska besvikna har jag märkt. Jag tenderar att bygga upp folks förhoppningar om mig. Jag lyfter mig själv i folks ögon så att, när jag väl gör fel,  är det inte lika tolererat som om någon annan hade gjort det. Någon som inte är mycket för någon annan. En människa som redan är långt ner i social status accepteras, förväntas till och med, göra misstag som gör folk besvikna. Men däremot människor som är mer för någon annan gör alla besvikna. Det är därför det är ”helt sjukt” när Britney Spears går ut och super på sin födelsedag. Det är mitt skådespel som gör det antar jag.

Jag tycker ju själv att jag alltid varit där för folk och stöttat dom i sina mörkaste stunder i livet. Varit hjälten med det flammande svärdet som störtar hals över huvud in i draknästet, orädd, för att besegra ondskan som svept sin kappa av mörker över landet.

Men sen tänker man en gång till. Är det verkligen så det har varit, eller har jag levt mitt liv byggt, enbart, på min självbevarelsedrift. Jag är rädd att det faktiskt kan vara så. Jag ser inte mörkret om det inte slängs på mig. Jag är hoppet i livet när det verkar förlorat. Men är jag det för andra? Eller har jag varit självupptagen och egoistisk. Räddat mig själv före någon annan? Det är svårt att se det objektivt från min synvinkel då jag är objektet i fråga.

En sak är dock säker, jag kommer att börja vara eran hjälte från och med nu, jag ska slänga på mig dom, obekvämt, åtsittande trikåerna och flyga ut över staden med ett skinande ”C” på bröstet. Jag har förmågan, har jag viljan och styrkan att fullfölja mina drömmar? Har jag det som krävs för att leva upp till det jag hävdar att jag ska göra?

Jag tror faktiskt det.

/C

På gott och ont

Jag har suddat ut den här texten 3 gånger nu. Jag har försökt mig på att skriva något om vänskap då jag på mindre än ett halvår har gått miste om tre och funnit en ny. Inte direkt plus minus noll i mitt liv, inte direkt den där balansen som behövs för att man som en tjej som mig som lever för kicken skall kunna överleva i staden där klamydia sprids med vinden och hela staden vet vem du ligger med redan en veckan innan scenariot är satt i spel. Visst är Borås drömstaden?!

Jag har försökt definera vänskap gång på gång den här veckan och kommit fram till att jag varje gång bara definerar mig själv, är jag min bästa vän eller kanske min värsta fiende? Allt blir mer och mer komplicerat för varje dag som går och jag börjar tvivla på mig själv som vän. Vad ser folk i mig? Har alltid fått höra vilken kaxig och otrevlig människa jag kan vara, men grejen är den att jag försvarar mig mot påhopp redan innan de kommer, då är jag förberedd för att bli sårad i striden och vinner den istället.
Jag har lärt mig att aldrig lita på folk innan de har bevisat vilka de verkligen är. Det är nog därför jag inte passar in i förhållanden av något slag, jag blir fast och paranoid, misstänksam och älskar att ettra motparten tills den går i taket och till slut tröttnar på mig.

Det här med min kaxighet och att ha tillit till människor började när jag flyttade från landsbygden till den större staden. Till Borås. Jag hade redan flytt från förstörda vänskaper och kraschade förhållande och ville starta på en ny kula. Jag vägrade att släppa in människor om de inte visade sina rätta jag med en gång. Det var inträdesavgiften. Ge mig dig och du skall få mig i utbyte, men lämna mig inte sen hängades över stupet skrikandes efter dig.
Folk visade sina sidor och jag fick den där kompiskretsen som blev allt större och större, det fanns bråk här och var som löstes lika snabbt som de uppkommit. Allting var en dans på rosor. Men på något sätt så har nog allt ett slut, en vänskap försvinner, sedan en till och sen ännu en. Till sist inser man att Borås kanske inte var det man ville och man börjar att packa väskan för nästa steg i livet, dock är det här man inser att man har några månader kvar i skolan att ta sig igenom. Men man låter väskan stå kvar i hallen packad och klar för att bevisa att hoppet är kvar, jag ska, jag vill, jag kan! 

 

Jag har alltid varit en person som har varit beroende av andra människor, deras tankar och åsikter och bekräftelsen på att Fröken M är bra. Kanske är det för att jag var ganska utstött i skolan som liten och sedan på fritiden hade vänner överallt.
Detta scenario har fått mig att inse att ingen skall behöva vara ensam eller utstött, alla skall få chansen. Vissa har till och med fått två och tre chanser innan jag blivit sjukt knäckt för att de bevisat motsatsen gång på gång. Men jag har ryggen fri, jag inget att ångra.

Vänskap är på gott och ont
Lär dig spelets regler
Skaffa dig ett rejält försprång
Har du tur så slipper du stå över

/ M

 

Alla Hjärtans Dag

Hej bloggen!

Jag vill börja detta inlägg med en ursäkt då jag inte skrivit på ett tag. Har haft mycket annat att tänka på. Jag har haft det väldigt bra så jag har egentligen inte behövt skriva av mig direkt som jag behövde innan. Jag har tänkt en del på att träffa folk. Jag träffade till exempel en jätte, jättesöt tjej i lördags på alla hjärtans dag.

Ska säga att allt jag berättar nu är ungefärligt, jag var ganska full och mitt minne har en tendens att svika mig när jag fokuserar på annat.

Hon var närmare bestämt en bartender på en pub som vi hamnade på efter en sjuk kväll ute. När vi stapplade in genom dörren skrattandes, flamsandes var klockan närmare halv 4 på morgonen. Jag ser henne direkt när vi kommer in och det första jag gör är att vingla fram till baren och slänga ur mig ett glatt; HEJ!. Jag kände mig genast jättelöjlig. Hon kommer ju naturligtvis fram och tittar frågande på mig (hon var ju trots allt bartender och jag satt i baren). Jag ville inte känna mig creepy så jag fortsätter le och säger ”Vi får nog vänta en liten stund, min plånbok är där borta” och pekar på Mr E som står i detta läge och flörtar med en tjej lite längre bort.  Hon ler artigt och fortsätter att plocka glas och liknande. Jag sitter där i mitt berusade stadie och känner att jag måste säga nånting, hon var ju trots allt den sötaste tjejen jag träffat på hela kvällen.
Jag börjar slå upp en konversation om nåt ointressant tills jag till slut presenterar mig.
”Hej, C!”
”Hej, G.”
”G? Åh vilket fint namn.” Hon nickar artigt och verkar trött på mig redan. Men jag är en optimist så jag fortsätter att le och utstråla positiv energi. E kommer nu till baren och beställer in en öl till sig själv och en cola till mig. Jag fortsätter att halvflörta och vrida upp charmen några snäpp. Hon ler mer och mer, hon verkar komma igång. Sen hände det nånting som, jag tror, fick henne att intressera sig lite mer. Det är en full gubbe på stället som närmar sig henne och är allmänt äcklig mot henne. Han slutar efter ett tag när vakten säger till honom. Hon verkar lite upprörd över detta, jag ropar därför över henne.
Jag säger till henne att hon ska gilla läget, alltså att hon ska uppskatta uppmärksamheten hon fick, även om han var äcklig så tyckte jag att hon skulle se att han intresserade sig i henne på något sätt, jag gör sånt jämt. Även om det är en 50 årig kvinna som tyckte jag var trevlig tar jag åt mig som om det var första gången jag hört en komplimang, jag älskar sånt. För att säga sanningen så var han äcklig men harmlös, osmidig var han väl mer än nåt annat. Hon tittar på mig och börjar nicka långsamt, ”Det är faktiskt sant” säger hon. Jag blev lättad i och med att hon kunde reagera negativt också. Jag släpper det där och vänder mig till E.

Jag vill bara reda ut en sak, E skriver om mig att jag är den bästa Wingman man kan ha men jag måste säga att han fan är den bästa läraren man kan ha, ska ni ha en personlig coach så är det han ni ska kontakta på www.c-r.se. Han tipsade i alla fall mig om nästa grej.

Jag ropar på henne och ber om papper och penna. Hon letar fram ett häfte gula post-its och en bläckpenna och räcker över dom. Jag tackar och ger tillbaka dom och säger ”skriv ditt nummer här”. Hon flinar, tar emot pennan och post-it lapparna och börjar skriva långsamt. Hon tvekar en stund, samtidigt som hon biter sig i läppen som om hon utmanade sig själv, tills hon till slut räcker över lappen med numret på.

Då kom våra kompisar som vi hade ringt dit, vi sitter och pratar med dom en stund tills vi bestämmer oss för att gå. Jag går fram till G och tackar för en trevlig stund, böjer mig fram och kramar henne. Hon säger lite blygsamt: ”Hör av dig”. Jag ler ett löjligt leende igen som ett barn, som till slut fått det han önskade sig mest, på julafton. ”Definitivt!” svarar jag och vänder mig om för att gå, våra blickar möts än en gång när jag vänder mig och jag kände mig fulländad för kvällen.

Detta var en legendarisk kväll som vi kan prata mer om någon annan gång. Nu vill jag att ni ska ta hand om er tills vidare (Jag lovar att jag ska börja skriva oftare från och med nu också).

/C

Sjukt konstiga shotar

En vanlig dag på jobb

Solsemester

THREEMAN!

Beware the Threeman!

Gå vidare

You run and tell your friends that you’re leaving me
They say that they don’t see what you see in me
you wait a couple months then you’ll gon’ see
you’ll never find nobody better than me
Kanye West – Heartless

Hur många gånger har inte det hänt? Att man vaknar upp någon månad efter förhållandet tagit slut och bara inser, ”Vad fan håller jag på med?”. Det är en hemsk tanke när man inser att HON inte varit the bad guy, utan att det var du själv. Sen kommer det oundvikliga tiggandet, det besatta ringandet och stalker-liknande smsandet. Du till och med letar fram hennes MSN igen bara för att lägga till henne där igen. Hon blockar dig alltid till slut ändå. Men då har vi en bra lösning, då gör vi en ny msn och lägger till henne där också. Patetiskt. För vad egentligen? OM hon nu skulle ta tillbaka dig så skulle det ändå sluta på samma sätt, TRO MIG, jag har varit där. Jag har varit i bådas situation.

LÄGG NER! Gå vidare istället, det finns mer fiskar i havet. Var ett rovdjur, det är bäst för alla parter. Har du problem att hitta brudar så skriv upp dig på en kurs http://www.c-r.se.

/C

På återseende

Det var inte igår jag skrev här faktiskt. Jag vet inte varför faktiskt, har inte haft någon direkt inspiration det sista och har haft en del annat att tänka på. Har precis fått min lägenhet, har väntat för länge på den. Jag fyllde dessutom år igår. 22 år blir jag, 30årskrisen kommer väl snart antar jag. Folk önskade mig en bra dag och så vidare. Sanningen att säga så jobbade jag igår mellan 10.00 och 20.00 då min kollega, Mr E, hade 39 graders feber. Nån måste ju ta det liksom.

Jag älskar min lägenhet, den är en jätteliten och mysig etta på 31kvm utan kök. Jag fick in allting och har till och med ganska mycket golvyta över. Det enda som jag har att klaga på var dom gröna tapeter som medkom vid uthyrning. Vad tänkte dom med liksom, ljust limegröna tapeter till min klara marinblå soffa. Bra kontraster, eller hur.

Jag älskar Malmö, jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara så här bra. Jag saknar mina vänner där hemma, älskar er, men jag har funnit nya också. Nu börjar jag skriva om saker jag redan skrivit om. Det är så lustigt med farväl, man behandlar dom ofta som att man aldrig kommer att ses nånsin mer, helt i onödan. Därför har jag börjat se det, istället för farväl, som på återseende. Vi KOMMER ses igen, det finns inget snack om det. Jag älskar mina vänner så mycket att jag ville ta med dom allihopa ner till Malmö, det går ju självklart inte, man kan inte få allt. Men det vore fantastiskt. Jag skriver lite osammanhängande, men jag är väldigt, väldigt trött nu. Ha överseende.

Jag är bara ett telefonsamtal bort, mina älsklingar. Tänk på det.

/C

Feg eller dissad?

Nu var det ett tag sen jag visade mig här. Oftast brukar mina texter handla om olika typer av vardagsproblem. På den senaste tiden har det inte varit så mycket. Herr C är bra på att hjälpa mig att tona ner hönan till en fjäder. Men igår hade jag verkligen behövt honom. Den ilskan jag kände i det ögonblicket var så fruktansvärt okontrollerbar och jag gjorde som alla dumma tjejer gör när de är arga, jag gjorde bort mig.

Jag och mina kära vänner fröknarna P drog på fest igår. En fest som man egentligen inte var otroligt pepp att gå på men jag bestämde mig i alla fall att ta mig i kragen och gå på fest med vännerna från förr som det så fint heter. Min kväll blev förvånadsvärt bra och jag träffade mycket sant människor från förr, människor som jag inte träffat sedan jag var 15 år. Vi skrattade högt åt olika nakenchocker, gamla lärare och allt annat som gjorde innehållet till vårat högstadieliv. Jag kände mig så otroligt nöjd över att jag åkte till den här festen och pimplade vin med mina fulla vänner.

Nu kommer vi till det partiet där jag lackade. En snubbe har ett tag varit på mig och sagt att han vill träffa mig. Jag tycker inte illa om honom, tvärtom han är en kanonkille, en som jag verkligen tycker om och har tyckt om innan. Vi har alltid haft en viss relation till varandra. En relation som inte kan sättas på papper för inte ens jag vet hur den fungerar. Men igår blev det för mycket för Fröken M.
Jag träffar den här snubben som i en vecka har tjatat på mig att jag ska ta mig till den här festen, och kan ni gissa vad han säger?!
”Hej”.
Sen säger han inget mer, jag känner mig fånig och klämmer fram ett typiskt isbrytande ”läget”. Han svarar det torraste man kan svara, alltså ett ”bra”. Sen dör konversationen som aldrig varit en riktig konversation. Sen gick han och dansade med min kompis och kvar stod Fröken M och smuttade på sitt kolsyre misshandlade vin.

Misstaget jag nu gjorde var väl att dra iväg tre sms till den här snubben där jag sa till honom hur otroligt feg och fånig han var hur han hade fått mig att känna. I tre sms spydde jag galla på honom och sen såg  inte honom mer.
Att sedan vakna imorse och läsa sina sända sms gjorde ont i magen, ett dåligt samvete blandat med ångest och den där pinsamhetskänslan som gör att man skäms över sig själv drog över mig. Jag menar jag vågar inte ens gå in i sända medelanden för att radera smsen, nej för då läser jag ju skiten en gång till.
Det värsta är nog hans reaktion på det hela, tänk att få sms efter sms där det står hur dålig man är.
Sen vet jag att han inte har några pengar på sin telefon, thank God! Han har tyvärr även åkt på blocken på internet ett tag framöver. Han inger lite panik i mig, jag vill inte ha något svar på gårdagens bravader.

Så slutsatsen i det hela är att jag ska fortsätta mitt singelliv på ett basiskt plan, då slipper man i alla fall förlora rädslan att bli glömd och man slipper skitsnacket från alla håll om ”pojkvänssyndromet”. Det tar vi upp i ett annat inlägg när jag har skaffat en sådan.
Tillsvidare har jag min bästa manliga vän Herr C som stödjer mig i alla lägen.

En sak som dock har kommit till mina tankar är, var han feg eller blev jag bara dissad?
/ M

Tänk om

Nu när man sitter här på bakfyllan och känner nån typ av längtan, kan jag inte undgå att tänka på hur allt kunde varit. Lite tänk om- faktorer som kommer fram. Tänk om…

jag inte hade flyttat till Borås när jag gjorde det.

jag inte lärt känna alla underbara människor där.

någon annan hade börjat göra min musik. (Ja jag gör musik också. Det kommer i ett senare inlägg.)

jag inte träffat henne, hur hade mitt liv sett ut utan den tjejen som, antagligen, betydigt mest för mig av allt. Tänk om jag inte fått ta del av den, nu mer, bitterljuva kärleken vi delade.

Och tänk om jag inte flyttat till Malmö. Jag hade gått under tror jag. Många vet inte det här, men jag mådde inte så bra när jag bodde i Borås som det mestadels kunde verka. Jag hade så fruktansvärt mycket beskymmer med allting som snurrade runt omkring, utomstående faktorer som påverkade mig fysiskt så väl som psykist. Jag är glad för det nu för att nu har jag, med risk att låta som en klyscha, lärt mig hantera såna problem. Jag är en ny människa nu, på ett bra sätt. Jag är inte rädd längre, jag är inte rädd att öppna porten för nya möjligheter och erfarenheter. Jag har kommit till insikt på ett sånt sätt som jag aldrig trodde var möjligt med mig. Nu har jag bara öppna landskap och horizonten i sikte, allt kan hända. 

Detta var nog det mest ointressanta inlägg jag nånsin skrivit men jag kände för att skriva nånting och som sagt, jag är bakfull och lite sentimental och känslosam. Hoppas ni har överséende.

Älskar er alla, hoppas vi hörs snart!

/C

Hoes before bros?

”Bros before hoes”. Det är en bro-code som man inte bryter. Men man ska inte heller leva efter koden för att man känner sig tvungen eller tvingad. Man ska känna att, till exempel: När jag är med min flickvän 24/7 så kommer någon tröttna på det. Troligtvis min bästa kompis. Man måste förstå sig på skillnaderna. Sen finns det ett annat fall.

Jag hade igår en diskussion med en kär vän till mig som sa att hennes kompisar blev sura på henne för att hon träffat en kille som inte bor i samma stad som dom. Alltså då att hon kommer vara där väldigt mycket istället för med dom. Det tycker jag är ett helt okej resonemang OM man är konsekvent i sin åsikt. MAJORITETEN av människor jag har diskuterat detta med har tyckt man är en skitdålig vän om man gör så för att träffa en dejt. Det blir liksom: ”Va? Ska du till Göteborg och träffa henne? Jävla toffel! Du sviker oss för en jävla brud!” OSV. Men å andra sidan så rör det dom inte i ryggen om man gör exakt samma grej fast med en nyfunnen vän. Då är det mer: ”Jaha du ska träffa din kompis i Göteborg? Vad kul. Vi hörs imorgon. Hej!”. Vad är skillnaden egentligen? Är det en riktigt bra vän så kanske man är där, till och med, MER än man hade varit om det hade varit en dejt. Det är riktigt sjukt, eller hur? Nu sitter folk säkert och håller med mig och tycker att ”dom människorna som gör så” är dumma i huvet. Men sanningen att säga så är det dom flesta människorna som resonerar så. Undermedvetet antagligen men så non-the-less. Om man ska känna sig sviken och förrådd på något sätt så får man väl för fan göra det i ALLA typer av fall. Inte bara välja själva det som passar bäst.

Det är jävligt oschyst att göra så mot en vän och samtidigt anklaga dom för att inte vara riktiga vänner. Lev som ni lär.

MVH C

Tiden som försvann

Jag är glad att vara vuxen (vuxen enligt lag osv.) på alla sätt, man har mer möjligheter än innan när man var tonåring. Men jag kan ändå inte låta bli att sakna den gångna tiden när man var oskyldig, även om man gjorde sig skyldig till mycket. Man var ju odödlig, ingen kunde röra en. Man satt och smygrökte bakom skolan vid en närliggande kyrka där vi blev ivägjagade titt som tätt. När man var den coola i gänget för att man lyssnade på hip hop och hade en omtalad syster som hängde med gangsters. Sanning och Konsekvens i vårat uppehållsrum vi själva inrett. Jag kommer ihåg att jag var intresserad av en klasskamrat i smyg för att alla mina kompisar sa att dom tyckte hon var äcklig osv. Det var ju inte okej att vara intresserad av henne då liksom.

Inte nog att man saknar tonåren, man saknar ju även barndomen. Alltså låg och mellanstadiet. Jag kommer ihåg att jag smyglekte med mina Turtles-figurer aldeles för länge än vad som egentligen är lämpligt. Haha, jag kan inte hjälpa att skratta. Jag var klassens tjockis i mellanstadiet, jag gillade inte skolan särskillt mycket. Min klassföreståndare hade nåt personligt agg mot mig så jag fick ju lida väldigt mycket. Men jag saknar åren så att säga. Den bästa tiden i min uppväxt är nog ändå högstadiet. Jag gick från en fasansfull klass i mellanstadiet till himmelriket i högstadiet. Jag kom nog aldrig riktigt ur trotsåldern som man borde gjort när man fyllde 14-15 kanske. Jag är fortfarande en liten aktivist innerst inne. Det som ändrats mest är väl naiviteten som överflödade i symbios med hormonerna. Mitt första förhållande hade jag när jag fyllde 13. Det var sjukt hur man verkligen trodde att vi skulle dela resten av våra liv tillsammans. Det fanns ju liksom inget annat. Sen blev jag tillsammans med en tjej som skulle bli mitt tonårslivs längsta förhållande, vi var ihop i drygt 8 månader. Det kändes som 5 år. Fan vad mycket tårar man har spillt över kärlekar man hade i den åldern.

Jag saknar er alla. Jag har haft många bästa vänner och värsta fiender. Jag tackar er för åren jag fick under den tiden. Ni har betytt mycket.

//C

Kvinnor

Jag vill varna känsliga läsare att detta inlägg mycket väl kan uppfattas som kvinnoförnedrande och kränkande mot kvinnor. Det enda jag kan säga är att det bara är mina åsikter inte nåt sätt att hävda mig eller liknande. Så om ni är känsliga ska ni nog inte läsa mer.

Tjejer lever på en riktigt, riktigt stor grej. Vissa tjejer tar sig igenom vardagen genom att ta detta för givet. Det är sjukt vilken fåfänga tjejer kan åstadkomma för en enda liten sak. Det finns killar, som mig själv, som ser igenom sånt. Som inte tar sånt betéende på allvar när man konfronteras med det. Ni undrar väl naturligt vad det är jag syftar på, jo, det kan jag berätta.

Tjejer har växt upp med vetskapen och tron om att inga killar förstår sig på dom, att tjejer är 5 år mognare mentalt osv.  Personligen tycker jag att det är skitsnack, jag tycker vi har kommit så långt i samhället att tjejer inte får ha det som ursäkt hela tiden att dom flesta rika affärsmän är, just det, män. Det hör man nämligen hela tiden. ”Vi lever i ett mansdominerat samhälle!” och ”Männen skymmer kvinnor i arbetslivet!” eller ”Kvinnor backar oftast hällre än att ta en sån strid!”. Och just den sista av exemplen svarar ju på väldigt mycket. Varför backa när man måste ta plats för att komma nånstans? Det är jätte nobelt, men då får man skylla sig själv faktiskt.

När det kommer till 5-år-mognare- grejen så tycker jag att det talar för sig självt. Skulle en tjej säga att dom automatiskt är mognare än mig pga sitt kön så skulle jag anse dom vara barnsligare än någon jag träffat, detta har hänt ska jag säga och det slutade med att hon blev sur för att jag vägrade hålla med om det och kallade mig barnslig och hävdade att det stärkte hennes fall i och med det. Det är ju helt absurt om jag får vara ärlig. Varför skulle en tjej vara 5 år mognare bara för att dom är just det, tjejer? Löjligt. Det är som om att män som föds på vintern skulle vara snyggare än resten av männen. Tänk på det, det är helt och hållet en fåfänga. Sanningen att säga, så ser killar som jag igenom sånt. Vi har inte mycket för det heller.

Ska jag vara ärlig så har jag inte mycket för att sitta och diskutera med en person av det kvinnliga könet. Alltså, jag har märkt att det oftare är så att dom inte kan ställa sig på samma nivå i debatten. Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre, det kan vara så att jag inte förstår dom, men just att dom inte kan sänka sig och förklara. Generellt sett då alltså. Jag kan tycka en tjej verkar intressant fram tills hon öppnar munnen, det är helt seriöst, jag kan ibland bli AVTÄND till och med på en snygg tjej som är socialt missanpassad. Förlåt mig, men ska jag vara ärlig så umgås jag hellre med en kille än en tjej. Sen har tjejer, enligt vetenskapliga undersökningar, svårare med vanligt, logiskt tänkande. Som den, naturligt, logiska personen som jag är så har jag svårt att hantera det ibland som ni kan förstå. Sen å andra sidan har tjejer lättare för andra saker så som simultanförmåga. Alltså tjejer har lättare att göra flera saker samtidigt. Missförstå mig inte, jag älskar er. Jag umgås väldigt sällan med er bara.

Sen den oändliga utséendefixeringen som finns, uteslutligen, hos kvinnor. Deras egentliga försvar till varför dom, t.ex, sminkar sig är oftast att dom vill förbättra deras självkänsla. Jag ser inte hur lite puder och klet ska få en att känna sig bättre. Jag köper, helt seriöst, kläder och kombinerar utséendet på dom och hur dom känns på. Det handlar inte om att killar har bättre självkänsla eller självförtroende, det handlar om att vi inte bryr oss om det särskillt mycket, och sanningen att säga, så bryr vi oss inte ett dugg om era kläder heller.

Bli inte arga, det är självklart att det finns undantag.

Luv C

Lojalitet

Som hundars. Det finns inte många vänner som är såna. Men det finns ändå några. Men det är inte den typen av lojalitet jag pratar om. Jag menar en mer själslig lojalitet som finns mellan personer som är sammankopplade emotionellt. Man ska inte vara en lojal vän bara för att den andra personen kräver det på något sätt, medvetet eller undermedvetet. Man ska vara lojal mot en vän för att man VILL, för att man känner att vänskapen behöver det. En vänskap är inte bara en fasad att bygga, det kräver omvårdnad. Man måste uppehålla den och i, vissa lägen, till och med renovera lite då och då. Vänskap kommer inte med ett återköpskvitto. Man måste ta vara på den så länge den är där. Man vill ju inte förlora nån vänskap för att man själv var en jävla idiot, det finns väldigt, väldigt sällan en förlustförsäkring där du bara kan betala en självrisk och sen få en ny, lika dan.

Jag skriver inte detta och syftar på någon över huvud taget, känner ni er träffade så har ni säkert gjort någon, ledsen någon gång. Det har väl jag också, herre gud. Jag är fan inte en av guds änglar eller helgon. Jag har felat ett antal gånger. Men sensmoralen är ändå:

Ta vara på det du har, gråt inte för det du saknar i livet.

Det är nånting som jag läste när jag var aldeles för liten för att förstå innebörden och tyngden i citatet (Jag kan tyvärr inte säga vem som skrev det i nuläget, som sagt var jag för liten). Men det är nånting som ändå fastnat.

Det finns till sist ett citat till jag gärna vill framföra. Det är nog Dalai Lama tror jag och det är riktat till alla människor som har kommit ut ur ett hårt förhållande och blivit dumpade riktigt, riktigt hårt.

Oroa dig inte om han/hon var den rätta för dig, fundera djupare på ifall du var den rätta för honom/henne.

Även om jag inte är säker på ifall det var exakt så det sades så är det så himla sant så jag inte vet vad. Jag manar er alla att ta en god titt på erat förhållande, era vänskapsrelationer och bekantskaper. Ni kanske inte är så perfekta som ni tror.

/C

Tankekraft

Jag har fått höra ibland, som tidigare nämnt, att jag är väldigt vettig, smart och dylikt i och med att jag alltid analyserar allt. Jag tackar och bockar för det, men jag har tänkt på det och sanningen att säga så hade det faktiskt varit skönt att inte analysera så mycket. Att bara kunna skruva ner intelligenskvoten några hack till typ 90 eller så. Så man ändå kan tänka logiskt men inte bry sig om alla trivialiteter. Att ens största problem var vilken T-shirt man ska ha på morgonen, om ens det. I-landsproblemens man. Istället ska man vara den personen som folk vänder sig till när dom vill ha råd och liknande. Missförstå mig inte, jag älskar att lyssna och ge min åsikt. Men ibland känner man bara för att vara den personen som ingen vänder sig till, den som är anonym på gatan som ingen lägger märke till. Nu tänker säkert vissa ”Fan, han ska inte klaga. Det är väl kul att stå i centrum”. Ja självklart är det det. Men ibland vill man ha sig själv bara. Man kom till jorden själv, man försvinner själv.

Alla människor söker efter närhet på något håll så att dom inte ska känna sig ensamma. Det gör jag också. Men jag är ganska självständig av mig så jag behöver inte alltid nån. Jag klarar mig ändå.

Ensam är stark!

Yours truly C

Vänskap av Miss M

Idag kände jag att jag verkligen behövde någon att prata med. Ilskan smög sig på allt mer och man kan praktiskt taget säga att jag kokade inombords. Orden som kom ur mig stammades fram och desto mer jag tänket på det som hade gjort mig upprörd från början desto mer växte ett stort hat fram. Ett hat som har funnits inom mig en längre tid och som nu bara växer.

Så vad gör man i denna situation? Jag slängde iväg ett sms till Herr C för att få lite logik i det hela och för att framförallt få ordning på mig själv. Få råd och hjälp. Det är något han är bra på, något som jag älskar med honom. Han säger inte att du ska göra det här, han säger mer, ”Jag anser att det vore bra om du gjorde så här…”. Han tvingar ingen till att göra något drastiskt eller något man inte vill, han säger bara rakt av hur han tycker att man ska hantera saker och situationer.

 

I alla fall, Herr C ringde upp mig efter ett par sms och talade mig igenom min upprördhet. Efter en kvarts samtalstid så skulle herrn jobba vidare och på något sätt så hade min ilska lagt sig till ro och det kändes plötsligt mycket bättre. Hur kan en människa endast genom att lyssna och säga sin mening i det hela ge en sådan ro?

Nu var det ju inte världens största sak som gjorde mig upprörd, men vi kan kalla det toppen på ett oändligt isberg. Droppen som fick bägaren att rinna över. Det räcker liksom nu. Jag är trött på att vara syndabocken som skall ta emot alla kyliga och kalla kommentarer. Jag är trött på att fiska efter vänskap som inte kan kallas vänskap.

 

Herr C gav en massa råd om hur jag skulle kunna ta mig ur detta och på sätt och vis lösa det för min egen del. Råd som jag egentligen trots att jag är en hyffsat modig tjej inte vågar ta mig an. Vänskap har alltid varit den största delen i mitt liv tillsammans med familjen. Jag fick alltid höra när jag var liten att har man vänner så har man allt. Vänner är en grupp individer som tillsammans med dig själv hjälps åt att formge den person du en vacker dag ska bli. Jag menar står du utan vänner på jorden så kan du knappast ha båda fötterna där, en ensam människa lär sig inte socialt beteende lika bra som en människa vars andrum är fullt med individer som älskar den.

Så att förlora en ”bad ass” vän för mig är ändå att förlora en vän. Jag vet att successivt så kommer resten av skaran att tyna bort. Folk stannar inte för alltid och definitivt inte om man ger sig på en sådan som denna person. En person som vid haloeffekten dvs. det första verkliga 60 sekunders intrycket, visar sig vara en otroligt härlig person med mycket glädje både inom och omkring sig.

Ett dåligt första intryck som tåls att filas på. Lär känna personen bakom falskheten och ni ser det jag ser idag.

 

Så hur går det för en person som denna personen? En person som vet precis hur spelet skall spelas, ja för denna individ så är livet en spelplan och vi som kallas vänner är dess spelpjäser. Lite som Fia med knuff, du passar inte in längre, ut med dig.

 

Jag vet vad som måste göras och en vacker dag så kanske jag gör det eller så struntar jag bara i det och låter Herr C stå ut med mina bedövande samtal om hat, arrogans och egoism.

 

Men det jag menar i det stora hela är att livet är för kort för att vi ska leka med andras känslor, bete oss som ett gäng råttor och bara spela ett fult spel mot människor som vi anser oss inte tycka om.

 

Tänkte runda av nu, en isande huvudvärk har attackerat mig. Kanske på grund av de där så kallade visdomständerna som det sas att jag skulle fått för 1,5 år sedan. Eller kanske bara på grund av spänningar i huvudet & upprördhet. Brufen hjälper mot båda i alla fall.

Och du Herr C, kom till Borås snart.

 

/ M

Dubbelmoral

Jag har predikat och tjatat i några månader om hur jag tycker man ska vara mot andra människor. Vissa som har läst min blogg har sagt till mig ”Vad vettig du är C! Du verkar vara en riktigt bra vän, du måste vara omtyckt av dina nära”. Jo det kanske är sant. Men det finns vissa fall då jag gör bort mig. En incident särskillt.

Innan jag flyttade till Malmö så lovade jag att jag skulle träffa en jätte go vän till mig. Hon sa att hon jätte gärna ville träffa mig innan jag drog ner. Jag ville det självklart också eftersom jag tycker jätte bra om den här tjejen. Miss G, kallar vi henne. Jag sa en dag jag var ledig, som jag kunde träffa henne. Det var dagen innan jag skulle åka har jag för mig, hon sa att hon hade köpt en avskedspresent till mig, hur underbart är inte det? Jag lovade att jag skulle höra av mig till henne. Men vi träffades aldrig. Inte för att hon inte ville eller att vi fick andra planer eller att jag hade gjort nåt. Tvärtom, det var det jag INTE gjorde som fick allt att spricka. Jag glömde att ringa! Allt jag nånsin sagt, skrivit och predikat om att man inte ska göra mot en människa man tycker om, gjorde jag. Jag känner mig jätte dum, jag vill ringa henne och be om ursäkt. Be på mina bara knän att hon ska förlåta mig. Men jag har inte gjort det än. Inte för att jag inte vågar som verkar som den första, logiska förklaringen varför. Utan att jag vet inte om jag tycker att jag förtjänar en ursäkt från henne.

Det jag gjorde var så grovt i läget. Det låter inte jätte farligt när man läser det så här, men det var ju principen av allt. Jag vet att hon respekterade och tyckte om mig för mina åsikter och att jag är så principfast som jag är. Så bryter jag allt genom att göra så här.

Om du läser det här G, vet att jag är uppriktigt jätte ledsen för hur jag var mot dig. Jag förväntar mig inte att du ska ringa upp mig och förlåta mig men bara så du vet.

Alla kan vi göra misstag, jag försöker intala mig själv det i alla fall.

/C

Kunskapskällan

Jag har aldrig sagt att jag är bättre än nån, jag har aldrig hävdat mig själv smartare, snyggare eller på NÅGOT sätt bättre än någon annan någonsin. Även om jag kanske har tyckt det eller ansett att jag är bättre så har jag aldrig sagt det med målet av att jämföra kunskap/förmåga eller liknande. Självklart har man väl skojat om det. Men det har väl alla gjort. Men det finns vissa saker som jag nu en gång för alla skulle vilja uttala mig själv om som jag är bättre än dom flesta andra jag träffat.

1. Speaking my mind. Jag kan säga vad jag tycker och tänker, inte bara till vem som helst som förtjänar det, utan i rätt lägen. Då det verkligen passar.

2. Vara mig själv. Jag kan knäppa upp säkerhetsbältet, slänga av mig hjälmen och släppa ut den inre mig. Jag är aldrig rädd för att visa vem jag är för att, frankly, så passar jag in i alla kretsar (se nedan).

3. Blending in. Jag kan smälta in i nästan vilket sällskap som jag än finner mig i. Oavsett om det är minigangsters, brats, vuxna, barn. Allt.

4. Ödmjukhet. Jag kan vara helt uppriktig när jag ger mig själv en komplimang men ändå vara utåt sett helt och hållet ödmjuk.

5. Lyssna. Jag kan lyssna bättre än många, jag vet många som lyssnar och lyssnar och lyssnar men aldrig har egna åsikter om sakerna dom lyssnat på. Jag har, enligt mig själv, alltid en åsikt om saker och ting. Det finns alltid nåt så att säga.

Jag ska inte gå in på fler men det är faktiskt så. Har ni några klagomål eller några fler förslag så lägg gärna en kommentar.

/ C

Gårdagen!

Alltså det har blivit lite av en tradition mellan mig och Mr E att vi kör olika storys varje gång vi går ut. Ibland spårar det ur men vi har alltid en really good time. Fett med najs verkligen. Igår körde vi en grej om att vi var säljare som reste runt i hela Europa och hyrde ut oss till olika företag och just denna gången så hyrde vi ut oss till ett företag som sålde cylindrar till bilmotorer. Grejen var att vi var så jävla övertygande och självsäkra att alla köpte storyn. Vi snackade om att vi var dom bästa säljarna på hela företaget. Vi träffades under en utbildning i London, började dra massa påhittade historier om hur vi röjde på en brittisk pub med huliganer osv. Haha jag kan inte låta bli att skratta åt den fantastiska absurditeten i det.

Jag och E har än så länge 100% success rate. Vilket är jävligt ovanligt säger han, då han jobbar med det så litar jag på honom.

Fortsätt med att ljuga, så länge ni ljuger så ingen tar skada av det. Jag ska på date nu, ska bara ringa ett samtal.

MVH C

Mitt år

Så när man stod där vid tolvslaget, förblindad av ljuset och dom snabbt följande smällarna, öronen ringer lite grann, alla skriker, så tänker jag ”vad har jag åstakommit det gångna året?” det är en bra fråga faktiskt. Jag har inte gjort nånting särskillt, men sen tänker jag på vart jag står någonstans. Jag är ute på en gata på Persborg i Malmö med en ny och en gammal vän. Vi kramas och skrattar, jag börjar känna att jag verkligen saknar vissa människor, så jag blir tvungen att ringa en person som betytt mycket för mig och min personliga utveckling det gångna året. Hon svarar, jag står och skriker och håller för andra örat för att hon ska höra mig och vice versa, man verkligen hör leendet på hennes läppar när hon svarar. Det var mysigt, jag sa att jag saknade henne, hon sa (tror jag) detsamma. Sa gott nytt år, önskade varandra ett lyckosamt år och lovade varandra att vi skulle ses vid en annan tid i våra liv, jag ser på många sätt fram emot det, samtidigt som jag ska utforska ett nytt år nu på egen hand. DET ser jag fram emot.

Så vad har jag gjort? Startskottet har äntligen avlossats. Nu jävlar blir det mitt år!

/C

Plötsligt händer det

Många människor tror inte på kärlek vid första ögonkastet för att dom tycker det låter otroligt, fine, jag kan köpa det, men det finns enligt mig människor som man har så bra personkemi med så man bara klickar med en gång. Du har varit den näst sista kapplastaven i tornet, det ofärdiga pusslet, alfapetordet där det fattas en bokstav fram till du träffar den här personen! Det behöver nödvändigtvis inte vara kärlek, men det är ju definitivt nån typ av kontakt. Eller hur?

Jag har precis bytt arbetsplats och känner att jag bara klickar med alla här. 2 av dom är flera år äldre, en är yngre men jag smälter in. Tycker jag i alla fall(pinsamt det vore om nån kollega till mig läser detta nu och bara fnyser och skrattar åt absurditeten i mitt uttalande, haha). Jag tycker om dom här människorna så mycket så jag bara vill, som första impuls, slänga ur mig ”Jag älskar dig” till dom. DET är absurt då jag inte känner dom. Men, som en känslosam kille, så är det faktiskt inte lätt att hålla såna här känslor inne. Blir så glad bara. Det var ju nervöst att flytta 30 mil utan att känna en enda person. Men det gick bra verkligen.

Man står och väntar på den där personen som man aldrig träffat innan och bara hoppas, hoppas att personen inte ska vara hemsk eller ogilla dig. Du står och nästan hoppar av ivrighet och nervositet. Du kallsvettas och är darrhänt. Plötsligt dyker personen i fråga upp och det första du ser är ett stort, uppriktigt leende som helt enkelt lyser mot dig. Då händer det. Alla tvivel du hade innan bara släpper.

Underbart!

/C

Arbetsmoral?

Jag kan i många lägen vara en person som verkar stöddig och att inte bry mig. Men när det kommer till lite seriösare grejer, så som jobb och liknande, så är jag en person som gör mitt yttersta för att visa mig värdig. Det är så jävla lätt som ”snäll” att bli utnyttjad i sociala sammanhang så det är ju självklart att det är folk som utnyttjar extraanställda och praktikanter på arbetsplatser. Varför kan inte bara folk uppskatta att man gör sitt bästa. Inte kanske om man gör ett DÅLIGT jobb. Men när man gör riktigt, riktigt bra ifrån sig så borde man få åtminstånde lite uppskattning.

Jag har själv råkat ut för det. Det blir liksom som ett ont träsk när man inser det. Principiellt sett så tycker jag man att man ska sluta slicka röv och stå upp för sig själv. Men å andra sidan så kan ju det leda till att du blir av med ditt jobb. Dom blir ju vana vid att du är sån och ger du sedan ett annat intryck så blir det ju lätt att dom inte tycker att du är värd jobbet längre. Sjukt för helvete. Folk är såna egoistiska svin som gör vad som helst för att tjäna en slant eller en tjänst extra, vilket inkluderar att förstöra för andra. Hatar det verkligen.

Make love, not war. Man kommer ju längre om man behandlar folk med respekt istället för att utnyttja sin position för att lyfta sig själv.

Respekt är allt!

/C

Penetrating Malmoe

Det är sjukt hur mycket uppmärksamhet man kan få bara man lyckas inbilla folk att man är mer än vad man är. Om jag utstrålar coolhet så får jag folk att tro att jag är jävligt cool (se till mitt förra inlägg). Jag och min kollega Mr E var ute i förrgår för att fira min flytt. Vi började lite lätt på en lounge-krog vid namn Boomers(jävligt skönt där faktiskt), tog 2-3 öl(antalet har försvunnit i dimman), vi hamnade senare på lilla torg, försökte komma in på ett skönt ställe vid namn Etage…STORT misslyckande. Men i alla fall, rätt över gatan från krogen så ser vi ett annat hus som ser ut som ett gammalt 1920-tals hus, ofräscht men coolt liksom. Det verkligen spränger med musik från stället, vi blev självklart intresserade. Man ser inte in, fönstren ser barrikaderade ut, den enkla dörren som finns är stängd och ser låst ut, det står 2 snubbar utanför en som, uppenbarligen, verkar vara vakt, den andra snubben ser bekant ut. Vi går närmare med ivriga steg och ser till vår positiva förvåning att det är en gammal kollega till mig från min hemstad som nu bor i Malmö. Vi kommer fram och börjar självklart snacka lite med min vän.

Mr E står samtidigt och småpratar lite med vakten, tar reda på att det är några svinrika människor som hyrt krogen, som vi senare kom fram till hette, Koj. Vi kommer efter lite smörande in på den här krogen. E lutar sig in till mig och viskar ”Vi spelar svinrika, okej!”, jag nickar och fortsätter inåt, vi går alltså omkring och tittar snett på dom egentliga rika. Jag ska inte gå in på detaljer egentligen men jag kan säga att storyn innehåller, alkohol, en afrikansk kvinna, en rysk brottare, en stukad fot och att vi fejkade att vi var från england respektive USA. Vi flydde stället rätt fort och tog taxi sen.

Poängen är att alla där inne trodde på oss när vi var helt övertygande mot dom. Man kan ha mycket roliga stunder under detta influens.

Mvh C

Jul!

Jo visst! Jul är väl mysigt. Jätte trevligt med hela släkten samlad, hälften du inte gillar och andra hälften du knappt kan namnen på. Mormor yrar omkring i köket och småäter och lådsas göra nåt, morfar sitter och svär åt nymodigheter så som radion, småkusinerna springer omkring och gapar, mamma är stressad, pappa är lat, lillebror går och gömmer sig för faster/moster. Och mitt i allt virr varr står du. Helt ensam i din egna värld. Du blundar, tar 5 djupa andetag, håller in det sista av dom, samlar alla dina positiva energier till kroppens center och andas ut. Då är du redo för det. Då kan ingenting röra dig. Du är gjord av sten. Du är inte bergs klättraren som febrilt försöker nå toppen, du ÄR toppen. Och ingenting i världen kan ändra på det.

Nu tänker ni, varför skriver han nåt sånt här, vi har väl firat jul tidigare? Jo det vet jag att ni har. Men för att säga sanningen så handlar detta inlägg inte om julen, det handlar om energier. Jag kan äntra ett rum med ett leende och i och med det sprida min positiva energi runt om i rummet så att människorna runt omkring blir på bättre humör. Det sägs ju att om du är ledsen eller arg så ska du tvinga dig själv att le för att lura kroppen till att tro att du är glad. Testa det, det funkar faktiskt. Jag kan också överföra energier fysiskt, om jag är stressad och spänd och håller tag i en annan persons händer så kan den personen känna av min stress och oro. Vilket betyder att om jag är på jättebra humör så kan jag få en människa som mår dåligt att känna sig mycket, mycket bättre. Coolt eller hur.

När ni går in i ett rum med mycket folk, fånga deras uppmärksamhet på nåt sätt och sen ler ni. Även om ni inte är glada. Ni blir klassade som mycket mer självsäkra och dessutom så kanske ni gör någon annan glad också.

God jul!

Att ta…

Jag har faktiskt haft mycket diskussioner med Fröken M om väldigt mycket. Nu är det dags att vi skriver nåt ihop. Eller i alla fall ett inlägg som berör samma sak ungefär. So here goes.

Jag har aldrig varit den personen som går hem och gråter om någon har snackat skit eller överhuvudtaget gått bakom rygg på mig. Däremot blir jag arg, för finns det egentligen något värre än att känna sig sviken. Vad gör man för snackar att förtjäna att ens så kallade vänner  om en som om man vore en gammal, sur och äcklig disktrasa?

Jag är trött på att i stort sett alla vänskaper avslutas på grund av denna enligt min åsikt onödiga sak. Idag fick jag höra av en vän att en annan vän ansåg att jag var en ”väntjuv”. Så fort denna vän, vi kan kalla henne Fröken B, skaffar en ny kompis så är jag där för att bli vän med denna nya person även jag. Då är min fråga, vad är det för fel på att jag vill utöka min kompiskrets? Känner sig Fröken B hotad av mig på något sätt?

Jag har en annan vän, vi kan kalla henne för Fröken F, hon är en sådan typisk person som bara ger och ger och ger, till sist sitter hon hemma en kväll helt förstörd. För det spelar ingen roll hur mycket hon har gett till folk, ingen betalar tillbaka hennes godhet, ingen säger, Fröken F, fyfan vad du är bra! Jag uppskattar henne otroligt mycket även om jag många gånger har sagt till henne att hon måste sluta vara så snäll mot alla, jag menar jag har själv varit även där. Man måste sätta gränser både på sig själv och andra för annars går man under. Man klarar inte av att bära allas bördor om ingen annan tar sig an den bördan man själv bär på. För visst är det så att vi alla har en form av börda inom oss som vi ibland bara vill skrika ut. Men oftast så lägger vi band på oss själva och tar med oss bördan hem, eller så pratar vi ut med någon som vi vet lyssnar och ger oss råd.

Hur vet man vem man kan lita på i dagens samhälle när det i grund & botten är byggt på lögner, även om vissa av dem är vita?

/ M

Jag hade det faktiskt på ungefär samma sätt där jag bodde innan, jag hade en vän som jag älskade mer än många andra, jag gav henne allt och lite till. Det slutade självklart i att jag blev sårad och att jag inte dög åt henne längre. Jag har senare fått reda på att hon egentligen enbart var vän med mig för att jag var, med risk att låta självgod, populär. Jag kände alla, alla kände mig. Jag hade dom roligaste kompisarna, som alltid hade nåt att göra. Det är väl okej att hänga med nån som har någon kompis som är rolig kanske enbart därför. Men när hon säger att jag är hennes bästa vän, att hon skulle gå genom eld och vatten och till och med dö för mig, och sen utnyttjar min tillit, så är det inte lika intressant längre.
Jag konfronterade den här personen och sa till henne att hon i princip kunde dra åt helvete. Hon förstod ju, oväntat, inte alls varför jag var arg och förnekade hela grejen. Inte nog med att hon var falsk, hon var feg också.
Jag ska inte gå in på detaljer vad jag sa, eller vad det var som orsakade alltihop. Men jag kan säga så här; när man ger för mycket så blir man bara sårad. Som jag skrev i mitt senaste inlägg, den starkaste överlever. Man måste nästan hålla sig efter det. Jag tror faktiskt människor som håller på så här, både i mitt och Ms fall, inte har den blekaste aning om vad det är dom gör fel. Folk förstår inte, för att i deras värld kan dom inte göra fel och påpekar man det för dom så blir det en konflikt som inte är värd att ta.

Jag blir ibland klassad som ganska känslokall eftersom jag inte vill binda mig, varken vid en bekant eller en partner. Men det är av just denna anledningen, jag menar inte att jag är för osäker för att lita på folk jag menar bara kort och gott att folk måste fan göra sig förtjänta av min uppmärksamhet för att få den.

Det heter ”Att ge och att ta” inte ”Att ta och att ta” lär er det.

/ C

Sanning & Konsekvens

Allt som man gör får konsekvenser, positiva så som negativa. Till och med att berätta sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Personligen beblandar jag mig inte med trivialiteter och bagateller, men jag har vänner och bekanta som jämt lyckas hamna i kläm så att säga. Om jag leker med någons känslor så får jag ju förvänta mig att personen i fråga blir sårad i slutändan och att jag får skuldkänslor eller liknande.  Jag kan ju som resultat till det inte ta ut min ilska på andra människor när det är jag som gjort fel från början.

Människor är egoistiska av naturen. Äta eller ätas, så i slutändan kommer det alltid ner till en själv. Den starkaste överlever. Därför är det så att givmilda människor alltid är dom som råkar illa ut i slutet. Vad jag tror i alla fall. Man kan ju leka polis och försöka rätta folk i deras etikett men när det väl kommer omkring så får man aldrig nånting ut av det. Generösa människor kommer alltid att vara generösa och egoistiska människor kommer alltid vara egoistiska. Så bit i sura äpplet och inse fakta. Vi betéende-pionjärer kommer alltid hamna i skymundan.

/C

Spelet

Jag har gjort ganska mycket research angående ett visst ämne som innefattar att träffa andra människor av motsatta könet. Idag (Första dagen på jobbet) så träffar jag en livs levande Pick-up-artist. Dom är beryktade i världen jag bara skrapat ytan på. Sjukt kul kille, Mr E kallar vi honom. Han berättar om sin grej som han gör, jag är helt förstummad, trodde inte han var allvarlig först. Jag har många gånger funderat på ifall man ska kontakta någon i den här branchen så man kan få se lite djupare på hur det går Men det har liksom aldrig blivit av. Han är väldigt framgångsrik i det han gör verkar det som också. Han är cool, han brinner liksom. Man brukar säga att man brinner för en specifik sak, men denna grabben brinner för fan för allt. He is on fire, bokstavligt talat.

Han sa till mig idag att jag kan lära honom mycket, specifikt i det vi jobbar med (han är alltså min kollega samtidigt). Men jag anser att om det är nån som kan lära någon nånting så är det vice versa. Jag vet hur man plockar upp en date eller ett nummer, men inte på denna graden som den här killen kan.

Kolla deras hemsida http://www.c-r.se

Vi killar har mycket att lära.

/C

Själv…

Har ni tänkt på att alla orden som börjar på ”själv” är antingen väldigt laddade eller väldigt bestämda ord. ”Självdestruktiv, självförtroende, självkänsla, självgodhet, självklar, självföraktning, självdistans, självömkan” osv. Det finns 3 stycken av dom här som jag anser att man ska ha för att, socialt sett, vara en bra människa. Både allmänt och personligt.

1.Självförtroende. Har du självförtroende så vet du vad du klarar av och vet att du är bra på det.

2.Självkänsla. Har du bra självkänsla så kan du unna dig själv lite grejer som folk med dålig självkänsla inte kan, du anser dig själv vara värd en chans eller liknande.

3.Självdistans. Har du självdistans så vet du dina brister och försöker att klara livet genom att undvika sakerna man brister på.

Kombinerar man dessa 3 så har du, enligt mig, uppnått det ultimata. Om du däremot byter ut t.ex självdistans mot självgodheten så blir du en fruktansvärt ytlig och egocentrisk människa. Motsatsen helt enkelt. Det är faktiskt i många lägen en väldigt fin balans där emellan. Lägger du in självömkan istället för självkänsla så blir du en väldigt egoistisk och självupptagen människa. Kombinera rätt och bli en underbar människa.

Jag säger inte att jag gjort det i alla sammanhang, men jag inser i alla fall mina brister och försöker ändra på dom.

/C

Vänskap

Vänskap är bra, vänskap är en av sakerna som får en människa att vilja göra nånting roligt. Gemenskap, det finns inte mycket bättre än att ha nånting roligt och att kunna dela det med någon likasinnad människa som delar ett intresse.

Men det finns samtidigt inte mycket som är värre än när vänskapen är tvungen att ta slut i och med dumma beslut. Det kan vara världens minsta grej om att t.ex en av vännerna inte hörde av sig när dom skulle. Jag blir personligen irriterad på sånt. Det är inte en anledning att säga upp kontakten kanske men det är en principsak. Det som däremot kan få mig att vilja avsluta en relation är om ”vännen” istället, när dom blir konfronterade, inte bryr sig utan bara ”Ja förlåt” och förväntar sig att det ska vara lugnt sen. Det kan vara lugnt 1a, 2a, kanske till och med 3e gången men till slut så orkar man inte. Då vill man ha en förklaring inte bara ett förlåt. Jag orkar inte såna personer. Jag gillar inte när människor är så konflikträdda att dom inte ens kan ta en tillsägelse. Om jag till exempel säger ifrån att jag inte tyckte det var ok att göra en viss sak, så har jag faktiskt fått höra nåt i stil med ”Jag vet att jag gjorde fel, men skäll bara inte på mig idag”. VA!? Det kan vara det dummaste jag hört. Jag skäller väl när jag anser det vara läge för det, jag kan inte välja NÄR jag ska vara arg/irriterad, jag bara blir det. Man säger ju inte direkt så under ett polisförhör kan jag tänka mig. ”Nej konstapeln, jag vet att jag gjorde fel när jag mördade honom, men jag mår lite dåligt idag. Tror du vi kan hoppa över förhöret?”. Absurt.

Vissa anser det också vara okej att berömma framför andra människor och lyfta upp en till skyarna och förklara vilken bra kompis man är och dylikt, men aldrig höra av sig förutom på ens egna villkor.

Det är faktiskt Herr Js personliga erfarenhet som fått mig att dra det sista exemplet. Han hade en vän som jämt sa till honom att han var bäst i världen, att han var den enda osv. Men hon kunde aldrig höra av sig förutom när hon själv ville ha nånting eller när det verkligen, verkligen passade henne. Till slut så sa han ifrån, hon sa att hon skulle ändra sig, men gjorde aldrig det. Dom är inte vänner längre. Enligt mig helt förståeligt. Jag har varit i liknande situationer som jag kanske inte ska dra upp nu men jag anser det vara ganska tänkvärt.

En vis man sa en gång ”Ifrågasätt inte hur bra vän någon annan är, ifrågasätt istället hur bra vän DU är till dom”. Kommer i nuläget inte ihåg vem men väldigt klok var han i alla fall.

/C

Lögnare

Jag vet inte, jag känner att det finns lögner och så finns det lögner. Jag har väl ljugit, klart jag har, alla människor har ljugit. Om nån säger att dom inte har ljugit så ljuger dom, that’s a fact. Men som sagt, det finns ju lögner och så finns det lögner. Om jag ljuger om min flickväns födelsedagspresent så kanske det inte är så farligt som om man jämför med att ljuga för sin flickvän om man var iväg eller inte dagen innan för att kolla på fotboll med grabbarna. Men samtidigt kan jag tycka att man inte ska vara 100% ärlig hela tiden, jag menar jag BEHÖVER, for instance, inte berätta att den jätte tjocka tanten är jätte tjock. Eller att min kompis nya frisyr får honom att se ut som en pudel på en bad-hair-day. Det är ju det.

Sen så finns det ju en tredje faktor. Hypotes: Om jag har två kompisar, en kille och en tjej, som har ett förhållande där dom varit ihop i flera år, där dom älskar varandra mer än nånting annat på denna jord och jag en dag, efter 6 års förhållande, får reda på att min killkompis var otrogen, EN kväll för 5,5 år sen, med en tjej som han inte vet namnet på efter att ha bråkat med sin flickvän. Då hamnar jag genast i ett omöjligt dilemma…eller? Jag tycker nog inte det. Jag tycker att om han ångrar sig, och jag verkligen, verkligen förstår det, så finns det, enligt mig, ingen anledning att berätta det för henne om man vet att hon skulle ta det så illa så att hon skulle bryta upp förhållandet. Vissa vet jag skulle reagera med en gång och säga att dom inte kan ha det på deras samvete. Men om man verkligen är en bra vän så handlar det inte om att tala sanningen hela tiden. ”For the greater good” finns det ett uttryck som lyder. Jag tycker faktiskt att man ska se lite efter det också nån gång.

Bättre att jag har lite ångest än att deras putt-i-nuttiga förhållande förstörs.
/C

Fördomar

Sanningen att säga så är jag en väldigt principfast kille. Ganska så mycket en principfast kille. Jag kan till exempel tycka det är helt fel att döma och ta saker för givet när det till och med unnar mig. Igår var jag och en kompis ute på krogen, vi hade kul, drack, minglade, dansade flörtade etc. Efter ett tag fick vi kontakt med 2 tjejer som verkade vara intresserade. Dom frågade om efterfest, min kompis svarar(påverkad som han var) ”Ja självklart”. När vi kommer hem till honom så hamnar vi allihop i hans sovrum, pratandes om diverse saker. Min vän, Mr J, hamnar i sin säng och en av tjejerna var inte sämre och kommer självklart med en dålig ursäkt om att hon inte orkar sitta upp. Jag och den andra tjejen hamnar i vardagsrummet i soffan, VÄLDIGT nära varandra (vill bara poängtera att framtill denna punkten har varken jag eller hon gjort någonting för att stöta på den andra). Helt plötsligt så mer eller mindre hoppar den här tjejen på mig. Jag hade mycket väl kunnat göra nånting med henne, men från den punkten som hon tog för givet att jag bara skulle hoppa i säng med henne så tappade jag lusten.

Varför ska vi killar inte få döma, när vi gör det så blir det sånt jävla tjat om kvinnoförnedring och att vi är okänsliga, sexgalna svin som bara bryr oss om oss själva . Men en TJEJ får döma oss? Absurd notion.

/En bakfull C

Sex (Fikasnacket)

Eftersom jag är lat och ett jävla svin så har jag tvingat min, OTROLIGT, söta kompis M att skriva ytterligare en krönika angående dagens sex-snack på favvokafét.

/C

 

Idag satt jag på det gamla vanliga stammis cafeét med en god vän. Fröken J och jag satt och smuttade på varsin chai-latte och mådde gott, pratade om gamla och nya minnen och det som vi alltid pratar om, sex. På något sätt så kommer man alltid in på detta ämne. Kanske för att det är kul, spännande och detaljrikt när det är mellan oss två. Efter ett tag stöter vi på de båda herrarna J och C. C vill ha en ny krönika snarast så här kommer den som sagt.

När J senare lämnar cafeét så kommer M tillbaka och slår sig ner med herrarna J, C och inte att förglömma Fröken G. Eftermiddagens stora samtalsämne blev även här sex. Min tanke är nu, är detta verkligen det enda vi har gemensamt?! I alla fall så blev det en kul grej när alla började att släppa på hemligheterna om varandra och om människor i sin omgivning.

Herr J anser att sex före ett förhållande är det bästa sättet att lära känna någon, att bestämma sig om man tycker om personen eller inte. För denna herre så är sex en väldigt viktigt del, 25 %, som han beskrev det, av kakan. Vi andra hade nog tippat på en 50, för nu är det ju faktiskt herr J vi snackar om. Killen som livnär sig på sex. Inget elakt med det, det är en del av hans stil, hans sätt att vara. För han är ju trots allt en grymt go kille med glimten i ögat. Dock ingen jag själv nog skulle ligga med, han verkar vara aningen för hårdhänt för min personliga smak.

Fröknarna G och M(Jag) hade en helt annan åsikt. Sex är inte så viktigt i ett förhållande att man inte kan vänta med det. Vill man ha sex för att bara ha sex så kan man dra hem något one night stand och leka lite med istället.

Herr C hade en åsikt som jag minns lite vagt, kanske för att jag är grymt bra på att avbryta folk mitt i en mening med helt nya irrelevanta inhopp som ingen bryr sig om. Men i alla fall, tillbaka till Herr C och hans sak i det hela. Han sa att om man verkligen tycker om någon så spelar själva sexet inte så stor roll. Jag uppfattar hans åsikt som att han delar på sex och kärlek, att sex på ett sätt hör hemma i ett förhållande men att det inte är det kärnan. En bra åsikt enligt tjejerna. Men på samma sätt så kan detta förstöra ett förhållande och göra det tråkigt.Så vad är sex egentligen? För mig är det något mellan två människor som verkligen klickar på alla nivåer, som tycker om varandra och som sedan kan skratta åt pinsamheterna som kan hända. Ett one night stand för mig är inte sex, snarare en kul grej som tillfredsställer två eller oftast en människas behov. 

Här sitter vi på ett mysigt café, omringad av människor i alla åldrar om pratar högt om sex och skrattar som idioter. Vad är det med sex som gör det så roligt och intressant att prata om?!

Det bästa är nog att alla har något pinsamt, roligt eller bara sjukt att berätta. Som G till exempel som nästan hade sex i kolsvart bastu och istället råkar skalla killen totalt när hon frenetiskt sökte efter honom i mörkret.

Eller J som alltid ska dra ”Oboy’en” på tal som får de andra att vilja kräkas. Men det är ändå en kul grej som vi skrattar åt.

Dock började eftermiddagen och kvällen att bli lite jobbig då J började att snacka om alla de olika ställningarna han älskade och den underbara porrfilm full av tvillingar som han hade sett nyligen. G och jag äcklas av tanken på två tvillingar i samma scen. Lite för nasty för oss.

Det roligaste med denna eftermiddag var dock att höra en persons berättelse angående hur denna individ blev av med sin oskuld. Med 11 år på nacken så lämnades den på lastkajen bakom BT-huset med en securitasvakt som åskådare. Min största fråga är nu om den 15-åriga person som berövat våran vän på oskulden hade någon som helst aning om hur gammal den egentliga minderåriga personen var.

Det sades mycket under denna eftermiddag, bland annat så diskuterades det om huruvida man tycker om eller inte tycker om att bli slickad i analen. Min personliga åsikt är, äckligt! Jag menar hade någon under en grym sexakt börjat att slicka mig i röven så hade jag antingen fallit ut i ett asgarv eller så hade jag kräkts över denna stackars individ som tror att jag skulle tända på det. Gör liksom inte saker på någon som du aldrig själv vill vara med om.

Men i alla fall, mitt minne bleknar och mina ögon mattas ut. Så tack mina herrar och min fröken för en grymt rolig eftermiddag. Jag bugar och bockar för den.

Ser framemot nästa fika och kaffesurplande gång.

/ M

 

Krönika!

Detta är en krönika som jag bad en kär vän till mig skriva. Hon är mycket duktig enligt mig.

/C

Klockan är 21,21 för att vara exakt. Jag sitter här med mitt thé som ska göra att jag sover bättre om natten. Hjälper det ? Nej. Har provat allt nu. Vitaminer, thé, andra preparat. Nej jag är ändå trött dygnet runt & sömnlös. Det blir en god sömn på 5-6 timmar per natt. Ingenting jag rekommenderar !

I alla fall, det var inte det här jag skulle skriva om. Snarare var det förhållningssätt till alkohol.

Att supa är överskattat. Att dricka alkohol är så sjukt jävla överskattat. För det är alltid någon som spyr, alltid någon som gör sig illa, alltid någon som förstör nånting, alltid någon som däckar, alltid någon som drar med sig ett fylleknull hem som de sedan ångrar dagen efter och många gånger är det även de som dricker sig själva till en alkoholförgiftning och avslutar sin kväll på sjukhuset.

Men visst är det egentligen fint att vara 13 år och nyfiken på livet. Nyfiken på sprit, öl och allt annat som finns att smaka i vuxenvärlden. Det är nyårsafton och föräldrarna sitter i vardagsrummet med varsitt glas i handen i väntan på 12-slaget. Man låser in sig och ett par kompisar på rummet, delar på lite vin som man har kommit över på något fånigt och förbjudet sätt. Den gången satt man och fnissade hela kvällen lång, Fint faktiskt. Men debuten känns dock för tidig. Men just i det ögonblicket kände man sig som vilken vuxen individ som helst. Man skrattade som en, man drack som en man rökte till och med som en. Men seriöst, ta en titt på dagens 13-åringar.
Det är nu man undrar om man själv betedde sig så. Så låt oss gå ut på stan en helt vanlig lördagkväll, det är då vi stöter på dessa nyblivna vuxna 13-åringar. Oftast är det tjejer eftersom de är tidigare med sånt här då de har äldre killkompisar. Men där kommer de i alla fall, alltid i grupp och alltid med sina petflaskor. Petflaskorna med ett illasmakande innehåll av whiskey, vodka, gin, likör, Baileys. Allt som finns i mammas och pappas spritskåp, ihopblandat i en och samma fina plastflaska med ettiketten ”Coca Cola”.
Det bästa är nog frasen som många av dessa nyblivna vuxna säger: ”Nej jag dricker inte för att bli full, jag dricker mest för att det smakar bra.”
Sen när smakade något som ser ut som spya fint? Alla har vi vart där, alla har vi sagt något i stil med det. Alla har vi druckit dem så kallade häxblandningarna och alla har vi sedan stått vid husknuten & spytt som kalvar & sagt ”aldrig mer igen, jag skall aldrig mer dricka.”
Fast visst är det lögn i helvete?! Det har gått 5 år sedan jag var 13 år nu. Och vad gör jag idag? Jag super mig redlös full minst 3 gånger i månaden.

När man tänker tillbaka på allt hur det såg ut då, för 5 år sedan och hur det såg ut idag så är det nästan så att man skrattar lite, allt var egentligen så jävla löjligt, barnsligt och patetiskt. Dels den här grejen med att ljuga för sin mamma, ”mamma jag dricker inte, det lovar jag”. Eller hur, som om morsan ens trodde på det. HAH! När jag började 9:an och var 15 år så visste min mamma om att jag drack och att det ofta var mängder jag svepte ner. Helt sjukt egentligen, jag brydde mig inte det minsta om att hon var orolig och att hon absolut inte tyckte om att jag drack så mycket. ”Fan morsan jag är 15 år, chilla lite va” Men sen när blev man vuxen när man är 15 år, då får man köra moppe, woow! Men annars är 15 år en piss i havet, man har ingen som helst rätt till att bete sig som den där vuxna drickasugna ungdomen som man kom att bli.
På nyårsafton förra året var jag 17 år gammal. Min kväll slutade innan natten ens hade börjat. Jag drack så pass mycket att jag däckade innan 12-slaget och sen minns jag helt enkelt inget mer och det löfte jag avlade då var att skapa ett bättre förhållningssätt till alkohol. Men inte lärde jag mig av det. Det krävdes något mycket värre för att jag skulle fatta hur illa det egentligen kan gå om man inte behåller kontrollen över sig själv.
Klockan 00.06 en lördagskväll fick min mamma ett samtal om att jag var på väg till akuten näst intill avsvimmad och med en puls som knappt gick att räkna till.
Det enda jag minns av denna kvällen är förfesten och att jag sen vaknade upp på sjukhuset och sedan tuppade av fram och tillbaka. Jag var alkoholförgiftad med en promille som låg över det normala för en tjej som mig. Pulsen låg på 200 slag i minuten och det var i detta ögonblick som min kropp började att krampa så pass häftigt att jag förlorade medvetandet. Det var även här som jag insåg att jag kan inte skapa ett förhållningssätt till alkohol som är bra om jag inte själv förstår vad det innebär. Så vad innebär det egentligen?!
Det är upp till oss alla att ta reda på en vacker dag, på ett eller annat sätt.

/M

Stora beslut

Definitioner. Det är definitivt en definitionsfråga vad som är stort och vad som är litet. Som man säger, ”allt är ju relativt”. Jag kan tycka att t.ex. köpa ny mobiltelefon är en väldigt liten grej, medan väldigt många människor tycker att det är deras livs viktigaste beslut. En vän till mig, min Drömmare, hade en hyfsat lång utläggning till mig precis om att hon inte vill färga håret medan hennes bästa väninna verkligen, verkligen vill att hon gör det. Hon är kluven. På henne lät det i alla fall som om det var världens största beslut. Hon fråga om min åsikt, jag svarade enkelt, kort och ointresserat så som jag ser det. Men sen slog det mig att detta är stort för henne, relativt talat i alla fall. Var jag för kort nu? Borde jag visat mer intresse i hennes fråga? Nu är det för sent så sätt. Eller? Jag kanske borde ringa henne efter jag funderat på det en stund. Jag tror jag gör det nu. BRB.

Så, hon svarade inte men jag skickade iväg ett sms. Jag ska nog börja tänka mig för när det kommer till sånt här.

Man kanske borde respektera andra människors stora dilemman trots att man själv inte tycker att det är så stor grej. Kanske borde sluta säga ”Ja ja ja lugna ner dig. Är det nåt att hetsa upp sig över”. Har jag fel? Tror inte det.

/C

Inspektör C

Jag får sån lust att skriva ibland. Nu är ett sånt typiskt tillfälle när jag verkligen känner att jag måste skriva nånting då mina händer annars kommer att explodera. Det enda problemet denna, som så många andra gånger, är att jag inte har nåt att skriva om. Har liksom idétorka. Antiklimax verkligen. När jag sitter här i skrivandets stund så kommer jag att tänka osökt att tänka på språk. Jag finner det mycket intressant hur människor använder det. Jag själv är lite av en språkpolis (okej jag är ganska MYCKET av en språkpolis) och tycker att det är ganska lustigt hur folk pratar. Jag kan störa mig på så små saker typ som att säga ”Han” istället för ”Honom” (Jag ska träffa han sen). Det absolut roligaste är människor som TROR att som är bra på språk trots att det är ganska tydligt att dom inte är det.

Som en kompis till mig. Jag tror bara att han är sån när han är med mig, för att själv är sån. Så varje gång någon säger nåt fel så försöker han rätta innan mig. Han är så uppe i det här så att det resulterar i att han ser det som en tävling mer vilket i SIG resulterar i att han rättar när det inte ens är något fel. Jag rättar inte av anledningen att jag är en besserwisser utan att jag faktiskt, i grund och botten, vill hjälpa till. Jag antar att jag tror undermedvetet att folks trasiga sätt att prata är en personlig nackdel för dom. Att folk inte tycker om att dom pratar så fel. Jag är fruktansvärt jobbig med det här, det säger alla hela tiden. Det jobbigaste är när man kommer på sig själv att vara en riktig pain-in-the-ass.

Så till mina fellow språkpoliser. Tagga ner lite, jag försöker också.

/C