För något år sedan skrev jag en definition på vänner. Där jag kom fram till att vänner är något som man själv skall välja och alltid ha tid med. Vänner är just sådana som finns runt hörnet när taket rasar in. Herr C har alltid varit en sådan vän, känns så dumt att sitta här och skriva allt det här nu. Kanske är det mig det är fel på? Kanske är det inte så att den vänskapen vi delade för ett år sedan bara har falnat utan han kanske helt enkelt inte gillar den människa jag har kommit att bli. De tankarna börjar ta över när man har ringt, mailat eller smsat för tionde gången på en vecka utan svar. Då är frågan, skall man fortsätta eller bara lägga ner det hela? Säga att nu är det din tur att passa bollen, förstör inte det här spelet. Jag har valt att lägga ner. Jag saknar C varje dag, att bara dela en pratstund och diskutera allt som är diskuterbart.

På något sätt så hoppas jag att det inte är mig han inte tycker om längre utan snarare att det är A som han gillar mer och mer. Men då betyder det också att han har blivit killen som han hela tiden har strävat efter att aldrig bli. Någon som bara har ögon för en person och lämnar allt annat bakom sig.

Jag stirrar in i skärmen som ett kolli just nu, vet inte riktigt vad jag ska skriva, skrattar lite emellanåt när gamla minnen dyker upp i huvudet. Första gången jag träffade C, när jag hälsade på i Malmö med G osv.

Jag får verkligen inte skrivit något vettigt mer och det är för att jag saknar någon som kan diskutera allt ovettigt med mig och jag har flyttlådor som måste packas, för nu sticker även jag från den gudsförätna staden Borås. Kan dock inte låta bli att undra om C någon gång kommer att läsa detta, visst det är den sämsta jävla skiten jag någonsin har skrivit, men utan vänner så tappar man inspirationen och du var den som verkligen väckte min inspiration till skrivandet. Ta bort det, skit i det, gör vad du vill med det. Men hör gärna av dig, du saknas i mitt liv!

/ M

Jag är ju kille, vilket gör att jag kan sympatisera med mäns sätt att tänka betydligt mycket mer. Och, allt som oftast, när jag hamnar i en diskussion med en tjej så slutar det med att jag bara blowar hela konversationen pga att jag inte orkar med det längre. Hon behöver inte har gjort nåt specifikt, utan jag blir mer trött på hennes sätt att resonera och tänka.

/C

Jag har väldigt lätt att gå vidare också. Skulle nåt tragiskt hända så kan jag gå vidare i mig själv väldigt lätt, jag behöver min tid för mig själv och sen är jag nöjd. Många anser mig vara kall och cynisk i såna här lägen. Och det kanske jag är, vem vet. Men jag är sån, jag är sån för att det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Jag ser ingen anledning att öppna mig för någon om saker som påverkar mig negativt. Varför egentligen? Jag förstår folk som har svårt att uttrycka sig och inte ofta pratar med folk. Men jag, sociala freaket som jag är, pratar med folk för jämnan. Jag behöver inte lägga alla jobbiga saker på folk.
Klart man gör det ibland ändå, men det ger mig liksom ingenting. Jag har pratat med vänner/flickvänner om saker jag tycker är jobbigt tidigare. Men det har varit för att de vill veta. Inte för att jag känner att jag behöver berätta.
Det är en sak att berätta om händelsen som gjorde en ledsen/upprörd/påverkade och släppa det sen. Men att plocka upp telefonen och ringa första bästa person så fort man kommer att tänka på saken känns onödigt. Jag klarar mig ändå.

Vart vill jag komma? Jag vet knappt själv.
Jag antar att det är att, så länge du kan vara nöjd med dig själv så behöver du inget annat. Du kan lita på dig själv i alla situationer. Du behöver inte nödvändigtvis någon annan där för att hjälpa dig, även om det underlättar i vissa lägen.

Gråt inte över spilld mjölk. Utgångsdatumet närmade sig med stormsteg ändå.

/C

Jag sitter utan tid och utan motivation ibland. Men sen inser jag också snabbt att jag faktiskt inte gör nånting. Jag kan inte skylla på att jag jobbar för mycket eller att jag gör så mycket musik, turnerar eller nånting. Jag sitter hemma och filosoferar om dittan och datten. Men inte mycket mer.

Där sitter jag, 22 år gammal, och har inte gjort särskilt mycket alls med mitt liv. Vart ska jag? Vad kommer jag jobba med? Ska jag gifta mig? Ska jag skaffa villa med vita knutar, Volvo, katt, hund och 2,6 barn?

Men sen inser jag ganska snart igen att jag faktiskt inte bryr mig. Jag gör vad fan jag vill göra, jag har kapacitet, motivation och vilja att göra vad jag vill. Jag vill inte sitta vid en skolbänk i 10 år till för att bli nånting jag kommer att tröttna på efter några år. Jag vill resa runt, jag vill uppträda i globen, träffa folk. LEVA LIVET!

Jag känner mig inte hotad av nån med utbildningsnivå uppe i skyarna. Jag har nånting annat istället, jag har mig själv. Och det har fan inte dem. Jag har hittat mig själv och vad jag kan och är bra på. Och det är att vara awesome!
Vissa av er sitter säkert och skrattar nu, men jag är dödligt allvarlig. Jag har aldrig varit mer allvarlig med någonting.

Alla människor är mer eller mindre awesome.  Det gäller bara att komma till ro med sig själv, det handlar inte om att ”hitta vad man vill göra med livet”-bullshiten. Det handlar om att hitta sitt intresse till intressen. Det handlar om att hitta motivationen till att lära sig och göra nya saker. Det gör jag hela tiden.

Det är vad jag lever för.

/C

Det finns ingen annan logisk förklaring till det hela. Jag förstår inte hur man kan tänka så, eller rättare sagt, inte tänka längre. Det säger ju sig självt.
”Jag vill inte att du träffar honom.”  Det kommer ju från lack of trust. Inget annat.

Jag har till och med hört förklaringen: ”Men jag vet hurdan han är.” Va?! Det där var det dummaste jag hört, tänkte jag. Tjejen har ju ett val, inte sant? Det är ju inte så att bara för att han är på tillräckligt så kommer hon ge med sig eller hur. OM hon ger med sig så är det HON som varit otrogen, inte han. Han vill bara få sig nåt liksom. Det är idiotiskt.

Det som är det absolut värsta med svartsjuka är att jag tror att jag är den enda icke-svartsjuka människan i hela världen. Jag och Mr E möjligtvis. Det finns nästan ingen som inte har nån typ av svartsjukekänsla i kroppen.

Skumt egentligen. Varför kan man inte bara tänka logiskt på det. Om min brud hade sagt: ”Du får inte träffa henne.” om nån kompis, så hade jag sagt: ”Go fuck yourself, jag träffar vem fan jag vill.” det är inte upp till henne.

Men det är bara jag.

/Cedric

Men ändå sitter jag där. Tom. Vad har hänt? Eller, har det hänt nånting alls? Är det sån här jag är? Jag känner mig som 12 år igen, jag sitter i klassrummet och vet svaret på frågan som fröken skrivit upp på tavlan. Jag räcker upp handen före någon annan, innan hon ens skrivit klart frågan. Hon tittar ut över klassrummet och väljer nån annan än mig. Jag fick aldrig svara på frågor, förutom när hon visste att det var nånting jag var sämre på. När det handlade om matte och jag varit sjuk de senaste 4 dagarna och missat uppgiften, då gav hon mig ordet, för att förudmjuka mig inför hela min klass. Jag hatade den läraren. Hon som fick mig avstängd för ingenting. Hon som kommer utspringande i korridoren och gapar: ”Vad har du gjort nu C?!” rosenrasande, när klasskamraten ramlat och slagit sig.
Hon som snackade skit om min mamma framför rektorn för att få hon själv att verka som den förstående lärarinnan som brydde sig om eleverna. Hon som gjorde rasskillnader. Hon!

Hon fick mig att känna mig tom.

Jag känner mig aldrig sån, jag har inte känt så sen dess. Det är många år sen nu.
Jag är i nån form av övergångsperiod antar jag. Detta kommer göra mig till en starkare människa misstänker jag. Eller hoppas jag? Jag tror jag hoppas, om jag inte har hopp har jag ingenting. Utan hopp är jag bara blank, tom.

Detta är nog det första inlägget utan nån typ av underliggande mening eller kontenta.

Detta är enbart ord.

/C

Men jag själv då? Gör jag jämt det? Svaret är nej. Det är jobbigt att erkänna. Jag kan inte föregå med det exemplet jag hela tiden moralpredikar.

Så vad är jag? Är jag den största hycklaren i min omgivning? Kanske.
Jag är väldigt dramatisk emellanåt. Jag kan se bortom reson och enbart handla utifrån känslor, vilket jag, som en logisk tänkande person, anser är helt fel. Man löser aldrig nånting genom att vara känsloladdad 24 timmar om dygnet. I de flesta fallen så krävs det att man tar ett steg tillbaks och ser på problemet från ett annat perspektiv så att man kan få en annorlunda infallsvinkel till lösningen i fråga.

Men jag kan inte förmå mig själv att resa mig, ta tag i mina kulor och skälla på mig själv för min inkonsekvens. Varför?

Jo jag tror att det är så att vi människor behöver må dåligt ibland, så att man, i och med det, kan uppskatta glädje på riktigt igen. Man behöver bada i sorgen ett tag för att sedan kunna självtorka i solen.

Man behöver kunna gömma sig ett tag för att sedan kunna bli hittad.

/C

Däremot så känner jag att vi har utvecklat en sorts motstridighet jäntemot våran personliga EQ samt våran sexualdrift. Om man ser till forna kejsardömen så som Romarriket så fanns det ju orgier i varje lite finare taverna i hela staden. Sex var en naturlig sak som inte förkastades. Nu för tiden så har vi normer som förstör sånt. Har du sex för lite vid en viss ålder så är du tönt, har du sex för mycket är du player/slampa! Det är absurt (jag tror att ordet absurt är det mest skrivna adjektivet här på denna bloggen haha)!

Varför kan sex inte vara en naturlig sak som det var förr? Jag har inga problem att få sex. Jag kan om jag vill, det handlar om inställning för mig. Jag har inte heller problem att prata om sex. Du kommer alltid vara lite udda i folks ögon om du inte pratar om politiskt korrekta saker så som skola/jobb, känslor, bilar, sport, musik etc. Missförstå mig inte, jag pratar om de flesta utav de här sakerna också men jag gillar även ämnet ”sex”. Det är ett rikt ämne som man inte kan bli expert på. Sex är relativt; jag har sex på ett sätt, min bästa vän har sex på ett annat. Jag har erfarenheter som inte nån annan har kanske.
Sen är det väldigt intressant också att höra andras åsikt om vad som de tycker är kul att göra och skönt etc.

Jag tycker vi borde leva ut istället för att hämma oss. Var stolta över vad som getts till oss oavsett vem/vad som gett oss. Kalla det gud, evulution eller vad fan som helst. Det viktiga är inte hur utan vad. Man är aldeles för inriktad på hur saker och ting fungerar. Det vi borde istället backa tillbaka ett steg för att få en bättre synvinkel på vad vi faktiskt har här. Vad är vi egentligen? Människan. Vi är en avancerad livsform som lever för att fortplanta oss och skapa emotionella band sinsemellan.

Jag är min sexualdrift!

/C

Sen kommer jag ofta på mig själv med att säga: ”Ursäkta, kan du ta det igen?” Jag är ingen hemsk person, jag är jävligt duktig på att lyssna, till exempel. Men jag blir som fast i förundran runt omkring dessa egendomliga varelser som kallas människan. Men nu till den egentliga anledningen jag bröt min långa tystnad från denna blogg (Blogg, fruktansvärt ord egentligen).

Jag har funderat rätt mycket, det sista, på saker och ting. Först och främst har jag funderat på mig själv och vem jag är. Alltså inte vem jag är som person och MINA egenheter, dem kan jag, det var ett tag sen jag ”hittade mig själv” så att säga. Utan istället vad jag gör, vart jag har varit, vart jag ska och liknande. Jag är nu i Malmö, jag har träffat helt fantastiska människor som får mig att må som jag aldrig mått tidigare, ”att må bra” har fått en helt ny innebörd för mig på senare dagar.
Men jag känner också ibland att jag är ämnad för något mer. Det känns som om jag har för mycket kunskap och förmågor inom mig som inte kommer ut. Som Peter Petrelli (en karaktär i serien Heroes, för er som inte vet) ungefär. Jag känner att jag besitter egenheter som inte kan jämföras med allmänbildning, fysisk förmåga eller liknande.

Det handlar återigen om energier, jag kan vakna vissa mornar och känna spänning i kroppen, främst i huvudet. Först kan det misstolkas som huvudvärk men sen om man känner efter riktigt noga så gör det ju faktiskt inte ont, utan det stramar mer. Det låter dumt, jag vet, folk jag berättat för har antingen blivit mindre imponerade eller helt enkelt sagt att jag inbillar mig. Men jag VET vad jag känner. Det är på riktigt, väldigt på riktigt om man kan säga så.
Sen i och med detta känner jag också att jag inte är klar än. Jag är 22 år, jag har ett heltidsjobb som jag är nöjd med, jag har flickvän som jag älskar, har världens bästa vänner. Men jag vet att jag ska göra nåt mer. Alltså inte göra nåt annat, göra nåt mer!

Hoppas jag hittar det snart.

Mr C

Hur vet du att du är mogen respektive omogen? Kan man undvika att bli mogen, innebär det i så fall att man stannar kvar i ungdomen, i ett omoget stadie?!

Jag sökte upp ordet via internet och det sade att man var mogen den dagen man valde att sluta handla impulsivt. Alltså den dagen man blir en förutsägbar människa som sover, går upp på morgonen, jobbar, går hem, äter, sover. Låter det som ett kul liv? Hur många av oss kan då kalla sig mogna? Förmodligen ingen, kanske den mest tråkigaste människan som lever efter ett djupt schema från dag till dag och vägrar ändra sina rutiner.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att syna och gå ner djupare i detta ord. Förmodligen skulle jag bli galen av att inte hitta någon riktig definition av det.
Det är upp till oss själva att bestämma vilken nivå vi vill lägga vår mognad på, hur pass mogen vill du vara och hur pass mogen är du?

/ M